Jag kräks inte längre så ofta, jag stirrar inte upp i taket i ren förtvivlan hela kvällarna igenom.

Sedan några dagar kan jag börja se gnuttar av framtid, allt är inte bara nattsvart.

Jag börjar inse att en separation är en separation, en sorg som måste få göra ont, som måste få ta tid. Han har ju redan gått vidare, är kär och lycklig. Fast hur lycklig är man om man inte orkar ta hand om sina egna barn?

Det känns fortfarande så orättvist, det skulle ju bli vi två. Nu måste jag sätta mig själv främst, fokusera på att göra bra val för mig. Jag måste släppa honom, släppa alla hans problem som jag nu inte är rätt kvinna att hjälpa honom med.

Jag tänker mycket på vad jag förlorat, men jag kan också ana en ljusning - nu har jag chans att bygga mitt liv så som jag vill ha det...

Det är en sak jag inte orkar just nu och det är Bonus. Vi hörs varje dag och det river upp mycket. Hans pappa har inte berättat för honom att han funnit en ny kärlek som han flyttat in hos. Jag möter Bonus ledsna ögon varje dag, men nu måste jag fokusera på mig själv och inse att det finns två fungerande föräldrar som har ansvar för honom och hans behov. För mig smärtar det för mycket fortfarande... Jag hoppas att det lägger sig om en tid.

Jag säger det igen - jag älskar era kommentarer, så fortsätt gärna!