Men jag älskar dig och vill att du kommer hem, kysser mig och säger att allt är ett misstag.

Det är inte lätt att vara människa kan det konstateras...

Usch vad jag pendlar just nu. Gårdagskvällen var tokjobbig. Bestämde mig för att börja rensa. Tack och lov för sambolagen i den äran, allt i hemmet är mitt, med några få undantag. Jag hade med mig allt. Men det ska packas ner och rensas. Det som inte är mitt, läggs i soppåsar och ställs ut i den Store Sonens stuga, så får han komma och hämta när det behagar.

Men det ska göras, det ska gås igen, det ska sorteras, packas, rensas och slängas. Jag försöker ta lite grann de stunder jag orkar.

Igår grät jag mig igenom kvällen, jag var så arg, så trött, så slut... Men även lättad, för jag fick huset, en början till mitt nya liv.

Glädjen är stor, men skuggas av sorgen över att ha förlorat min livskamrat och mina planer. Den bottenlösa sorgen drabbar mig ibland även om den vidriga ångesten inte längre plågar mig och förstör kvaliten på mitt liv.

Dagen till ära har jag klätt mig vackert, sminkat över de mörka ringarna, och känner mig fin. Fin för mig själv och för

omvärlden.

Jag är så rädd för flytten. Han lovade att hjälpa till, packa och sortera. Men honom har jag inte sett till.

Nära 200 kvm hus ska packas ner, kanske är det därför tårarna plågar mig om kvällarna?

Jag hatar dig din jävel...