Varje dag när jag går och lägger mig, placerar jag mig i den enormt stora sängens mitt, på mittenkudden och där gråter jag hejdlöst. Alla känslor kommer då på den kudden och jag håller inte inne med något. Jag skriker och gråter om vartannat, jag tömmer allt jag hållit emot under en dag. I en kvart, max en halvtimme tillåter jag mig att vara i det känslotillståndet, och känna alla känslor. Känslor av sorg, rädsla, ilska, förbannelse, hat, vrede, besvikelse - jag tar emot känslorna. I helgen slarvade jag med det, och hjärtklappningen kom som ett brev på posten och hela den stora sängen skakade när jag låg på mage, så snabbt jobbade hjärtat på. Kropp & själ sitter onekligen ihop.

Livet fylls med allt fler ljuspunkter och jag kommer på mig själv med att le och känna tillförsikt ibland. 

Idag fick jag frågan hur det känns? Ja, det är hemskt men jag mår bättre...

Och så är det...

Det gör så ont att se sin livskamrat förfalla och tappa kontrollen över livet, och du ingenting kan göra. Han måste gå den valda vägen själv. Jag vandrar min väg själv, med gott stöd från familj och vänner.

... och med träning och musik - för det är min livlina just nu.

Om en vecka är huset mitt, om tre veckor hoppas jag att jag packat ihop 200 kvm familjelycka på landet. Drömmen blev aldrig sann och jag måste våga tro på att det blir något riktigt bra av det här. Just nu har jag svårt att se det, men jag måste våga tro på det... jag måste.