Flera gånger varje dag funderar jag på vad jag gjort dig för att du ska vara så jävlig med mig?

Du tycker inte att du är jävlig, du tycker att allt är fullständigt normalt och du tycker att du ställer upp genom att lyssna på mina utskällningar.

Till veckan klipps våra band för alltid. Du kommer att jubla och säkert fira med en kväll på krogen. Jag kommer att bita samman på banken och sedan checka ut resten av dagen för att gråta hejdlöst.

Dagarna fram till den dagen är en pärs för mig. Du har lovat att hjälpa mig och du har lovat att sköta dina åtaganden. Inte nåt har du gjort. Ironiskt nog har jag fått anlita snickare för att iordningsställa det som skulle ha åtgärdats i huset, trots att du är snickare själv. Är det att hjälpa till?

Det är massor av grejer kvar i huset, som är dina, som du lovat att flytta, men som du nu bara skiter i. Krogkvällar och fjällresor lockar så mycket mer och det gör mig så ledsen. Jag jämställer det med att bara ta våra år, knyckla ihop och slänga iväg. Ingenting av det du gör, gör du med ödmjukhet inför min situation.

Du säger att du inte klarar av att se mig ledsen, att det är därför du inte varit upp och hjälpt mig. Du klarar bara när jag är glad och lycklig. Men vem kan vara det i en situation som denna?

Du säger att du inte klarar av vetskapen att ha förlorat vår vänskap. Men tåget har gått och man är två i en vänskap. Det är inte bara jag som gång på gång ska rädda, fixa när det behövs och du bara kan ägna dig åt det roliga och glatta i livet - det är inte vänskap.

Jag inser att jag måste rusta mig för hur jag ska förhålla mig till dig efter nästa vecka, då jag formellt inte behöver hjälpa dig. Hade jag det nu? Nej, egentligen inte. Men jag trodde att det skulle få dig att visa vänskap, om jag hjälpte till. Men så blev det inte.

Jag ställer mig åter frågan - vad har jag gjort dig? Du säger att du vill vara min vän, men du gör ingenting, du förmår ingenting, du bara lägger på när jag pressar för mycket, du skriker och gormar när jag kommer med sanningar som du inte kan förklara.

Till veckan sätter vi även punkt för allt samband. Det som kvarstår är ett par hundra tusen i skulder... Pengar som ingen blir lyckligare över, men sveket känns desto större. 

Din jävel - vad har jag gjort dig?

Usch, det är tungt just nu. Jag vill bara landa i mitt nya hem, mitt nya liv, börja röra mig i andra cirklar. Visst märker jag att det är lättare och det blir bättre. Hela husprojektet känns spännande, men glädjen finns inte riktigt där. Varje kväll när jag åker dit efter jobbet så känner jag "Wow, här kommer jag att trivas" för att nästa sekund känna mig genuint slut och trött på allt vad flytt och hus heter. Sveket har grävt ett stort hål inom mig.

Jag kan fortfarande inte förlikas med känslan att han, mitt allt, gjort detta grymma mot mig. Men det är sanningen och jag måste börja leva med det...