Det sägs att det bästa sättet "att glömma en man är att komma under en annan" bildligt alltså. Är det så?! Som det pretto jag är, så skriker hela jag NEJ!!! Jag vill inte, jag kan inte, det går inte!!!

Jag har inte landat, jag är inte klar, jag bor liksom på soffan hos mamma i någon vecka till.

Men... 

Men... Vi har krossat alla yrkesetiska föreskrifter och mmm, jäklar i min lilla låda så han triggar mig. Det vackraste, charmigaste, trevligaste och mest ömsinta. Gaaah! Om jag ville så skulle jag utan tvekan få komma under honom många gånger. Och varje sms eller kontakt håller jag emot. Flirtar med men håller på mitt nej. Varför? Jo, jag är inte klar, jag saknar den största skiten och grisjäveln fortfarande - eller jag saknar den person jag önskar att han vore och för det andra så har Mr Flirt meddelat att han är inne i en lekperiod med unga tjejer och lösa/fria tyglar. Detta skulle innebära, eftersom jag känner mig själv att jag skulle bli ännu mera sårad om jag hoppade med i spelet och började leka med. 

Men jag ska erkänna att det är så lockande att bara hoppa på, få hoppa in i den där famnen som jag nuddat häromdagen men där jag gråtandes gick in på toaletten innan handen var på väg någon helt annanstans.

För mig var det ett tecken på att jag inte är klar, jag är inte där...

Kan man gena sig igenom en sorg?