Nu är det klart, nu har vi inte längre någonting gemensamt med huset. I flera månader har jag bävat för denna dagen, och visst grät jag floder i bilen på väg till huset i morse för att hämta nycklar. 

Denna dag, släpptes också Mauro Scoccos och Jill Johnsons duett "Längre nedåt vägen" passande nog. Lyssnade och grät, grät och grät. Vårt fina hus. Alla planer, alla minnen, alla drömmar. Men också många långa vakna nätter där jag funderade på om det verkligen ska vara såhär... Stängde dörren och rullade mot banken.

Timmen på banken gick i ultrarapid, skriva, skriva, skriva, nästa papper, nästa, inte tänka, skriva skriva skriva...

 Vi tackade mäklaren för en god affär och skiljdes åt. Det fanns ju inget mer att säga. Jag önskade så att han kunde omfamna mig och pussa mig på pannan och säga att allt blir bra. Men allt är ju sagt och vi gick åt olika håll. Han klädd i den tröja jag köpte till honom, men annars såg han sliten och inte alls lika fräsch ut som under sensommaren. 

Denna dag har varit planerad så länge , så jag åkte hem till min väninna och bara andades och kände en känsla av ... En känsla av frid, lugn och avslut. En överraskande känsla som tog mig med storm. Det är över!

Vi åt en god lunch och åkte sedan mot huset mitt för att kolla på bygget. För första gången kändes det roligt, och kanske beror det på att nu finns det bara ett att fokusera på, mitt hus. 

Det är över. Och fortfarande, efter några timmar känns det bra. Bakslaget kommer säkert. Men nu är det över och ikväll ska jag och min finaste väninna ut och äta gott, fira livet! 

Han tror att det är nu det börjar, vår vänskap kan byggas och bevisas men jag är fast övertygad om att jag är klar med att någonsin tro på honom mer. Vänskap byggs på helt andra grunder och han är nu fri att göra precis vad han vill i sitt liv.  Jag kommer aldrig någonsin mer att behövà kontakta honom för något som rör huset. Aldrig behöva bli ledsen över hans oförmåga att hjälpa till och ta ansvar. 

Jag hoppas att han känner sin frihet och att det ger möjlighet för verkligheten att glimra fram mellan dimman, en verklighet som visar hur illa han gjorde mig.

Det är över - den värsta separationen är över - CHECK!!!

 

Malin

20 november 2013 18:31

Det här inlägget gör mig glad! Det lyser hopp, och jag kan nästan Känna hur otroligt lättande det måste kännas för dig! Förstår självklart också vemodet. Nu börjar nästa kapitel! Det blir ett riktigt Bra, jag lovar! :)

Kramar i massor!!

 

WildaMathilda

21 november 2013 14:54

GRATTIS! :-)

kram

http://ivfdagar.blogspot.se

 

Evl

23 november 2013 01:52

Vad jobbigt men skönt att det är över. Det syns att du ändå kommit en bra bit på vägen :)
Kramar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...