Då var första nätterna i mitt hus avklarade. Jag har sovit och sovit och sovit, som aldrig förr.

Långt ifrån ett färdigt hus, men en bra bit på vägen.

I mitt sinne är det tyngre igen. Kanske kommer allt efter? Nu när det inte längre finns något praktiskt att bita tag i, så landar jag i det faktum att mitt liv ser väldigt annorlunda ut nu, mot min vilja och med ett faktum som bara var för mig att acceptera.

Kanske beror det på julen? Förväntningarna kring familj, lycka och tindrande ögon.

Tårarna lurar bakom ögonlocken mest hela dagarna, och olika saker får mig att trigga igång och släppa ut det som ligger och väntar. För ut måste det...

Vi träffades i förrgår, no hard feelings då, till att nu, 48 timmar senare ha brutit all kontakt och beslutet om att inte någonsin ha en enda liten plats i mitt hjärta känns helt rätt. Hårda ord och martyrskap, ord som träffade och sårade.

Jag måste någonsin förstå att han aldrig kan göra detta otroliga svek ogjort och jag måste förstå att han aldrig kommer att vilja gottgöra mig eller försöka ställa allt till rätta.

Det är så mycket som inte står omnämt i bloggen, men detta har varit så grisigt och det är så grisigt och smutsigt att jag själv kan fatta att jag är en del av det.

Men mest saknar jag min familj, jag saknar Bonus, jag saknar våra traditioner, våra förberedelser, våra överraskningar. Jag saknar Bonus så att det gör ont och tanken på att han oroar sig för mig gör riktigt ont inom mig.

Min samtalskontakt har bett mig fundera över vilken plats jag vill att han ska ha i mitt kommande liv.

Jag har inget svar på den frågan ännu, därför ligger jag lågt i jul - tror jag. Jag har funderat på ämnet julklapp, men inte följt mitt hjärta ännu.

Innan vi skiljdes som ovänner fanns det en plan på att vi skulle träffas i helgen, nu är den planen inte alls aktuell.

En helg som skulle gått i julstressens tecken kommer gå i gråtens tecken.

Det är så många känslor som måste ut och jag hatar honom så oerhört för vad han gör med mig.

Visst väljer jag själv vad jag ska tillåta honom att göra, men tanken på att han gått bakom min rygg, så länge och så djupt får mig att vilja kräkas av äckel.

Ändå, när vi sågs i tisdags, när handerna satt så bra i den andres hand, när famnen passade så väl in som alltid, så kände jag bara en ren och skär saknad.

Jag saknar det han stod för. Framtidsdrömmar, hopp och tro.

Ja, det känns som att jag backat ett par steg  i min sorgeprocess. Jag får försöka lita på min samtalskontakt som känner till hela storyn, att det inte är något ovanligt eller konstigt.

Det är helt enkelt bara tiden som får jobba för mig...