Idag satt jag som så många gånger förr, på konferensbordet i vårt tysta rum på jobbet. Med utsikt över gågatan och skyltfönstret mitt emot har timmar och åter timmar tillbringats med att prata, gråta, bråka, minnas, skälla ut, försöka förlåta, berätta och beskriva.
Idag, satt jag där, med mina svarta inneskor på den grå stolsdynan.
Tårarna forsade. Jag tycker så synd om honom när jag hör hans desperation nu när jag sagt nej. Han vädjar och ber, blandat med hot, elaka ord och främst med förmågan att lägga detta på mig, på mitt samvete.
Tårarna rinner, sprutar snarare. Riktiga krokodiltårar droppar ner mellan mina ben, på stolsdynan.
Utanför mig pågår lunchmyllret.
Jag torkar mina tårar som fortfarande gör ont ont ont, blickar upp, går ut till spegeln, ser mig själv i den och vänder känsla direkt.
Jag kan riktigt känna den innersta smärtan men jag har också den senaste tiden börjat känna den innersta livsglädjen också.
Det är kontrasternas värld.

Det är fredagkväll. Nytränad, nyduschad.
Det pirrar, längtas och saknas och jag lever livet fullt ut, med toppar och dalar.
Tänk att jag kom dit tillslut...