Ja, det är fanken inte lätt. Och har man lite bagage och historia så kan det dessutom bli ännu svårare.

Nu sitter jag här, genomledsen.

Det var ju inte så här det skulle sluta, men det slutade just så här... platt fall. Och jag förstår fortfarande inte...

Förväntningar och verklighet som kanske inte gick hand i hand, eller vad vet jag?

Men jag blev så otroligt ledsen och sårad ändå.

Det hände exakt samma som inträffade i förmiddags, för två månader sedan. Men nu hände det igen och jag vet att detta är slutet. Jag är ledsen, jag tyckte om honom. Jag tyckte om mig själv i hans ögon. Jag har skattat, älskat, gråtit och sett underbara sidor av mig själv i hans ögon. 

Som person är jag givmild och generös. Mina vänner kan vittna om att det ofta dyker upp små presenter, utan egentligt värde eller med ett värde, som en uppskattning eller bara för att. Jag är sådan helt enkelt.

Nu under min semesterresa så köpte jag en whiskey, då jag vet att herren i fråga har ett stort whiskeyintresse. Jag hade kollat upp, gjort lite efterforskningar, tog inte första bästa. Jag hade ansträngt mig helt enkelt.

Vid ett tidigare tillfälle så sa han också att om jag springer på en parfym som luktar Han, då ska jag köpa den, jag får pengar av honom. 

Jag kommer alltså tillbaka från Thailand med en finwhiskey och en noga utvald parfym. 

Och möts av, liksom tidigare då jag överraskade - av avståndstagande. Skrämselhicka. 

För mig är det ingen stor grej att köpa något till någon annan. Jag tycker om honom, vi klickar bra, har otroligt fina samtal, vet mycket om varandra och har en härlig vänskap att luta oss mot - trodde jag.

Han tolkar det här som att jag går ner på knä, och blir iskall. 

Jag blir oerhört sårad när det kommer fram att han blir livrädd av att jag köper gåvor.

Jag själv har fått blommor och parfym. Visst, det kanske är klassiska älskareinnepresenter. Men här ser vi mönstret, så länge han äger taktpinnen så är det okej.

Förra gången det hände, ganska kort efter att vi träffats intensivt och första skrämselhickan kom, så lät jag honom gå. Blir han rädd för den jag är, så gå. Men han släppte mig inte. Från den dagen, snart 2 månader sedan - så har jag inte tagit ett endaste iniativ till någonting. Han har ringt mig varje dag, han lät mig inte gå. 

Varenda träff har varit på hans iniativ. Varje gång vi hamnat i sängen har varit på hans villkor. Men jag har trott att det varit okej. Han har muttrat lite att han inte blivit presenterad för mina föräldrar eller mina vänner, ringt mig dygnet runt från tjänsteresor, bett om att få kommit hit. 

Jag har respekterat den vilsenhet som blev resultatet av den förra skrämselhickan. En middag därefter med lite vin och en för lång taxiresa hem, så bäddade jag på soffan åt honom. Nej, han ville sova i min säng, med mig.

Ett telefonsamtal från krogen, jag ställer mig i filen för motorvägen hem till honom, skjutsa hem honom. Nej, han vill hem till mig, sova med mig, vakna med mig.

Att säga att man är vilsen, men göra något helt annat. Han har verkligen sagt en sak men visat något helt annat.

Och det som splittrat oss har nog stavats BARN. Han vet att jag vill ha barn i framtiden.

Men han har inte släppt mig, han har ringt, velat träffats, han har ägt taktpinnen.

Helgen innan min resa träffades vi hemma hos mig. När han gick för att hämta sin son fick jag den sedvanliga pussen. Jag sätter mig i min trapp med det stora duntäcket inlindat om mig, och säger hej då. 

Jag säger något som jag verkligen undrar - hinner vi träffas mer innan jag åker?

Det är då det sker, något jag funderat på i flera dagar nu. Jag får en klar markering från ingenstans. Ett JAG VET INTE, DET FÅR VI SE med markering på arrogans, nonchalans och kaxighet. Jag minns hur jag frös till is där jag satt naken under mitt duntäcke. 

Oj... Så där vill jag inte bli talad till.

Nu hade han fått sitt, behoven tillfredsställda och vips så frågar jag lite försiktigt om vi hinner träffas en gång till, jag ville något, jag kände något, jag önskade och jag skulle vilja. Men jag skulle ju inte äga taktpinnen.

Idag kom det fram, att han är avståndstagande för den där jävla whiskeyn och parfymen. Och visst, jag känner mer för honom än en vän. Men han har faktiskt inlett mig i den frestelsen. 

Ikväll bad jag ursäkt för att jag reagerade i affekt tidigare i morse, när han erkände att han tagit avstånd från mig efter detta med gåvorna. Men jag blev så paff. Jag har sagt mina sista ord. Jag har sagt att jag blev ledsen för att han gjort en sak med mig men sagt en annan. 

Det lämnar en tung känsla kvar, som att vår tid inte betydde något för honom. 

Hela denna veckan har han ringt mig varje kväll, flera gånger. Igår gjorde jag misstaget att jag ringde honom. Idag erkände han att han medvetet låtit bli att svara. Livrädd för vad han känner inför det faktum att jag köpt en present.

Jag förstår inte - jag fattar ingenting. Jag känner mig bara så lurad.

Han ledde in mig i en frestelse som han nu förnekar och det gör ont att han förnekar det jag upplevt med honom. När jag nu visar mina fina sidor för honom och visar den jag är, då drar han sig undan...

Det här med relationer är inte lätt, men jag känner nu starkare än någonsin att om jag inte får vara den jag är i en relation, så ska jag inte ha den relationen. 

Men när man en gång blivit lämnad för en annan kvinna, så är det så väldigt lätt att känna sig så ratad, så obetydlig och så oviktig, så utnyttjad och så lurad...

Jag är inte vän med den känslan alls.