Det är 4 månader sedan jag satte nyckeln i låset för sista gång i vårt drömmars hus. Lördagen den 9 november flyttade jag ut. Då hade det gått 2 månader sedan han bara lämnade allt. Mig, huset och allt ansvar.

Det har hänt en del på 4 månader. Visst mår jag bättre men det finns också stunder då jag mår allt annat än bra.
I skrivande stund sitter jag på tåget på väg till Stockholm på tjänsteresa. Man måste sitta still, får möjlighet att fundera och reflektera.
Jag hoppas att jag mår ännu lite bättre när tiden fått jobba för mig.
Mest av allt längtar jag till att huset ska bli klart. Längtar efter en dusch, ett bad och en tvättstuga. Att få komma hem från jobbet och kunna vara hemma, inte behöva åka iväg med tvätt och dusch när man varvat ner.
Det börjar slita på mig rejält.

Jag var på krogen i helgen. Det slutade i en panikångestattack och hemfärd strax efter midnatt. Vidrigt och äckligt och någonting jag verkligen inte vill vara en del av.

Det ligger ett obesvarat meddelande i min telefon med en fråga om hur läget är. Jag kan inte formulera svaret. Orden stockar sig och jag vet inte ens om jag vill svara. För jag är ledsen, sårad och förödmjukad att han inte ens velat träffa mig och hämta sin present.
Det är svårt att känna sig annat än värdelös då.

Ja, jag är trött och lite less och nedstämd. Men det är vår i luften. Igår inköptes två par sneakers. Morgonprommisarna vittnar om sin effekt med en öm och stum rumpa. Fåglarna börjar sjunga och ja, jag lever livet fullt ut på något konstigt sätt ändå. I djupaste dalar och i de högsta höjderna är jag så närvarande i det som kallas livet.

Jag har också ätit mina P-piller i en månad nu. Brösten är knöliga och spränghårda och ömmar. Kanske bidrar hormonerna till min lite känsligare period just nu?
På tisdag är det uppföljning på mina cellförändringar. Bara att ta tag i det liksom, hur mycket ett gynbesök än påminner om det som inte blev verklighet.

Ja, så pågår livet. Bring it on 2014, jag är så spänd och nyfiken på vad du har med dig...