Ett papper ska lämnas. Bråk, skrik och dramatik utbryter. Vi står så långt ifrån varandra, men ändå inte klara med varandra. Han kräver att allt ska vara som vanligt, att gjort är gjort, förlåtet och nu ska vi vara som vanligt mot varandra.
Jag å min sida är så otroligt sårad och lever med detta svek varje dag. Varje gång han sagt att han ska börja visa, att han ska uppskatta att jag inte begärt honom i konkurs. Han ska börja - från och med nu. Men det kommer aldrig något. Istället kommer det kommentarer från henne, blockeringar på Facebook och andra lågvattenmärken.

Det är nu jag ska börja visa, jag lovar...
Så låter det varje gång. Men det kommer inget. Så varje gång vi hörs av så finns det en uppdämd irritation hos mig över att han faktiskt inte gör något för mig.
Jag betalar på våra gemensamma lån, men har inte fått en enda fråga om han kan göra något för mig.

Var glad tänker ni, att du slipper honom. Ja, det är jag. Men jag är också otroligt ledsen att vi inte kan mötas. Att han inte kommit hem till mig, kramat om mig och frågat vad han kan göra, om än bara lyssna på mig hur dessa månader varit.
Lyssna på min längtan efter Bonus, lyssna på hur lite jag förstod i somras och hur ledsen jag blev när han bara stack, utan ett ord utan något.
Men han kommer inte att erbjuda sig det. Och det gör mig ledsen.
Mycket ledsen.
Han blir å andra sidan arg på mig eftersom han upplever att jag ältar. Och ja, rätt har han.
Vi står alltså så långt i från varandra. En som tycker att allt kan vara som vanligt. Ord som förlåt och beklagar har ju checkats av via sms, så nu ska allt vara som vanligt.
Och en annan som är ledsen och besviken och önskar att omtanke och empati kunde visas.

Idag skulle vi mötas, över 2 månader sedan sist.
Han vågade inte. Tyvärr hade jag hantverkare hemma, så hans plan att bara kunna stoppa i brevlådan gick åt pipan. Jag mötte upp på jobbet, sa att det bara var att ringa på, alla har gått hem. Nej, han kunde inte komma in, han lämnar det på dörrhandtaget.

Jag bryter ihop. Han vågar inte möta mig, så borde jag tänka. Hans förlust. Men inom mig har jag fastnat i känslan som uppstod i augusti, att inte ens vara värd att komma hem till.
Att man inte längre är betydelsefull, att mina känslor och mina tårar inte spelar någon roll.

Jag sa till min psykolog att jag fastnat. Det känns som att jag fastnat i den förtvivlade känslan som uppstod den där varma augustidagen och huset var tomt - han kom aldrig mer hem. Som jag hade längtat efter honom, och så kom han aldrig mer hem.

Vi ska påbörja en behandling till veckan för att på konstgjord väg komma vidare. Vi ska locka fram den där dagen då min värld rasade, återskapa känslorna. Sedan ska hjärnan sättas på "sleep" eftersom man i sömn kan bearbeta. Detta görs med hjälp av ögonrörelser, samma ögonrörelser som vi har när vi sover.
Detta kan göras först efter några månader efter att det inträffat och är en vanlig metod för att bearbeta trauman.
Jag ser fram emot att få komma vidare, bort från känslan av att han lämnade mig för en annan kvinna, åkte utomlands, skrek åt mig, aldrig mer kom hem...