Igår tog jag tag i den där stora mappen där alla kvitton och fakturorna för husbygget ligger. Vi ska deklarera huset och eftersom det byggdes på lösvirke så är det en enda stor hög med papper och kvitton.
Jag vet inte vad som känns jobbigast, att det är ett bevis på att vi inte höll ihop eller det faktum att han inte ens hjälper till med detta?

Och så har jag träffat någon. I ett tag. Den snällaste och finaste person som går i ett par skor. Så genuint snäll och vänlig.
Men... ja, det finns ett MEN.
Nyseparerad och allmänt förvirrad. Går två steg framåt och backar ett eller tre. Bjuder på date för att sedan avvisa. Vill men kan inte...

Och där står jag, fått känslor starka som stål. Fallit som en fura.
Och det är där självkänslan får det förbannat svårt. Och jag ser inte mina 30 kilo som är borta. Jag ser inte den jag är idag.
Fastän jag vet att det inte handlar om mig, så faller jag hårt hårt hårt.
Känner mig värdelös och misslyckad.
Min självkänsla får verkligen prövas i dessa tider.
Det är svårt att känna sig värdefull och värd att älskas.

Idag har jag suttit hos fotografen och valt ut bilder på mig. Jag ser inte mig själv, jag känner inte igen mig själv. Jag har inte förlikat mig med henne som har en gnista i blicken, som utstrålar värme och pondus, och som faktiskt börjar bli nöjd med sig själv.
Jävla förbannade självkänsla...