Idag pratades vi vid. Första riktiga samtalet sedan i december.

"Så här har inte vi pratat någonsin" sa han.

Och han har rätt...

Jag lyssnar om kaoset, paniken, ångesten, skulden, skammen.

Jag känner inte längre något behov av att rädda, eller en skuld över att jag ingenting kan göra.

Nu är livet hans, och jag kunde verkligen ärligt känna att det där inte är mitt bord längre.

Det kändes skönt, mycket skönt... eftersom skulden plågat mig sedan jag klippte all hjälp.

Men det är något med rösten, skratten, fnissen, uttalet, dialekten. Det känns så oändligt välbekant, och skär som en kniv rätt inom mig.

Han gjorde mig så otroligt illa.

Det är då tårarna kommer, lika stora som sist, lika smärtsamma som alltid. Han gjorde mig så otroligt illa.

Jag hoppas att det här samtalet fyller en funktion även för mig, då jag fick möjlighet att i lugnt och sansat samtalsläge förklara hur ont det gjorde när han aldrig någonsin kom hem, när han lät mig flytta ett helt hus själv, när han fläkte ut bilder fastän jag ingenting visste, hur huset såldes bakom min rygg, hur han ljög och förnekade och hur illa det gjorde när han valde samma förlovningsdatum.

Det var ord som satt långt inne och som gjorde ont att få ur sig. Ord av bottenlös sorg.

Kändes bra att få sätta ord på sina känslor direkt mot honom. Jag har pratat om mina känslor för honom, men inte till honom direkt.

Det gör ont just nu... men det kanske skulle göra ont.