Idag när jag hämtade upp min mamma för mamma-dotter-kväll så sa jag det; jag känner mig vilsen.
Jag gör det. Men inte på ett negativt sätt. Jag känner mig så vilsen och kan inte känna igen mig själv i den tillvaro jag nu lever.
Jag umgås med så fina människor. Jag har uppriktigt sååå roligt och det är in den biten jag inte känner igen mig själv. Jag - ha roligt? Jag - stänga krogen? Jag - ta ytterligare en drink? Jag - luta mig i någons famn?Jag - umgås med dessa, vad kan jag tillföra? Vänskap utvecklas och berikar min vardag något helt enormt.
Jag får hoppa in i andra kompisgäng och får se sidor av mig genom andra.
Det är verkligen annorlunda att få göra den här resan som vuxen människa - att få hitta sig själv.
Jag har inte riktigt hittat mig själv ännu, den nya jag. Fast min psykolog säger att är mitt äkta jag, snarare än mitt nya jag. För det är just det jag nu uppskattar som jag uppskattade och värdesatte innan jag flyttade ihop med min fd sambo.

Den här veckan har varit sååå rolig. Och det är roligt jag ska ha det. Jag har verkligen blivit så väl omhändertagen och haft fantastiskt roligt.
Jag har lite att ta igen där som sagt...

Och bloggarna har överösts med plus i alla dess former.
Och då kom det. Längtan.
Den som ligger där i träda, tyst utan att göra sig påmind i någon slags panik.
Jag googlar orden och kommer somna med vetskapen att jag ikväll för första gången sökte information om hur jag ska kunna bilda familj på egen hand.
Min mentala tidsplan ligger en bra bit fram i tiden, men idag känns det skönt att jag vågat söka information.
Jag hoppas givetvis att det inte behöver bli verklighet.
Och kanske kommer jag inte se det som en skam eller känsla av oduglighet den dagen det blir ett faktum för mig.
Idag googlades orden...