Jag vandrar runt i mitt egna liv, utan kompass, utan en plan, utan mål. Jag "bara" ÄR - och det är väl egentligen inte så bara... det är väl just det här som jag längtande efter - att få landa,
få rå om sig själv, känna lugn och harmoni.

Jag ser sidor av mig själv jag aldrig sett. Jag trivs allt mer med den person som jag är.
Jag börjar bli mer och mer klar med vad jag vill av mitt liv och i mitt liv.

Jag dejtar, jag flirtar, jag blir utbjuden, jag busar, jag lever och jag är... just bara mig själv.

Sommarnatten är ljusa, ljumma och jag gör så utflykter och återvänder tryggt till mitt hem, mitt hus, min borg.
Jag lever mitt liv fullt ut och jag njuter av alla nya erfarenheter.
Det plingar till i telefonen, en fråga, en hälsning, jag njuter.
Jag bygger upp mig bit för bit, från den grisiga vidriga hösten. Tankarna kommer rätt ofta, hur blev det så?
Jag hatar och avskyr, men jag älskar mitt liv och den jag blivit...

Jag nöjer mig rätt bra med det jag får just nu, låt det förbli så. Några trevliga middagar, någon natt tillsammans, timmar av samtal, tusen sms... helt utan kompass och mål - vi bara är, här och nu, och det räcker för mig - just nu.