minlangtan

Alla inlägg den 11 juli 2014

Av minlangtan - 11 juli 2014 21:42

Så kom sommaren, med besked. Huset blev klart och jag landade i mitt liv. Tre flirtar sköt ut sig själva och lämnade en olustig känsla kvar. Självkänslan fick åka den där berg-o-dalbanan igen, jag som trodde att det stod på lite mer jämn mark nu.

I skrivande stund sitter jag på en bastuflotte ut mot havet. Strålande vackert med nyfunna vänner. Förvisso 3 grabbar men trevliga ändå.
Förr när vi träffades lyftes jag av sällskapet, nu kommer nästan alltid tårarna efter att vi träffas. Känslan av att inte duga till. Varför vill han vara med mig? Är det bara för att?
Beror det på tröttheten eller ska jag ta en paus från umgänget? För nu umgås vi flera gånger i veckan och jag får alltid en känsla av att inte vara tillräckligt bra.

Ja, den andre... Vi som träffades kravlöst - hittade sin kärlek tre dagar efter att vi spenderat en hel helg tillsammans. Sedan finns det olika sätt att berätta det på. Jag visste att det inte skulle vara för alltid. Men det var bra, förbannat bra och jag trivdes i hans sällskap. Jag gillade hans stabilitet men även jag visste att vi stod på olika sidor i livet. En väntar på barnbarn och en av oss vill få uppleva att bli mamma.

Och Han, han som vi stod på samma spelbricka, så fin och så snäll.
... var visst inte snäll. För hur kul är det egentligen att få höra om ångesten dagen efter man satt på en gift kvinna. Och det sades för att skapa svartsjuka eftersom jag umgicks med några andra på en gemensam middag. Elakheter jag sett tidigare och en person som mår långt i från bra, men där det måste skyltas med att vara "fantastiskt" jämt istället där att säga att man faktiskt inte mår så bra, något vem som helst skulle förstå efter någon sedan man separerade. Tunga, elaka ord som sårade mig djupt. Jag blev så ledsen på hur han reagerade. Hur någon kunnat spela med, gå ut på dejter, sova över hos varandra, veta att jag saknat och sedan leverera den nyheten. Och orden "sluta tyck så jävla synd om dig själv" satte liksom spiken i kistan...

Det blev många tunga besked på få dagar som fick mig att tappa fotfästet och framför allt fick mig att hålla i det lilla lilla av självkänslan som är kvar.

Tårarna rinner nu när jag skriver det. Jag vet att han finns där, men jag är verkligen rädd att möta kärleken igen.
En påminnelse till mig själv här på bryggan när solen gått ner över berget - att aldrig prioritera bort sig själv. Men gudarna ska också veta att det är en väldig skillnad på att bli kvar än att vara den som går.

För jag saknar familjelivet och hur konstigt det än låter som lever jag ändå livet mer levande nu, fastän tårarna rullar...

Är det några läsare kvar? Är det tungt att läsa om all bitterhet? Jag ska komma tillbaka till livet igen, jag tog bara en omväg mitt i sommarSverige.

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards