Så börjar den där tanken mala - att skaffa familj på egen hand. Jag är inte där ännu, jag är inte det. Men kanske känns det lättare att skriva om det och få ord på alla tankar och känslor som kutar runt i skallen på det temat.

Jag är klar med hur jag vill att det ska gå till. Jag har rötter i ett av de land dit många åker för embryodonation. Jag vill använda mina egna ägg och jag vill göra en ivf på en gång, skippa inseminationer. Att använda det landet känns mest naturligt än att åka till Danmark, även om det landet också ligger mig varmt om hjärtat.
I landet finns boende och det går att kombinera med några dagars ledighet. Jag skulle få med mig sällskap, för även om jag behärskar språket så kan jag inte terminologin för slemhinna, äggstockar, ägg och allt i den världen.

Men jag är inte hemma i beslutet ännu. Jag är inte där, inte redo.
Jag vet att jag skulle greja det galant, jag har bostad, ekonomi och framför allt - det jag tycker är viktigast i frågan - ett nätverk runt mig som skulle finnas där nu och även i framtiden.

Längtan efter att få lyfta blicken och fokusera på en ny epok i livet, lockar nog mest. Jag känner mig rätt klar med att dejta, lära känna någon annan. Kan man känna så? Är jag verkligen sann mot mig själv när jag säger det? Mest troligen inte...

Och beslutet ska man leva med resten av livet sedan.
Nä, jag känner mig inte helt klar med det här känner jag nog medan jag sitter på jobbet och skriver detta inlägg.
Det är ingenting jag tänkt göra detta år eller nästa... men möjligheten har öppnats för mig och med det känner jag också en lättnad.

Jag skulle mest troligt se det som ett misslyckande - att jag inte fann någon att bilda familj med. Och så vill jag inte känna för resten av mitt liv. Kanske fokuserar jag fel? Men jag är rädd? Rädd för samhällets reaktioner...

Nej, nu ska det få ligga och gro i magen ett tag. Under tiden ska jag fortsätta leva mitt liv. Ett rätt spännande liv som jag trivs med. Att få höra Bonus röst härom dagen fick det att rasa för mig, när jag fick höra hur glad han blev över att höra mig.
Älskade unge, jag önskar att du kunde glömma mig och allt vi haft tillsammans. Vetskapen av att du fortfarande pratar i termer om "oss" och "vårt" gör det stundtals helt olidligt för mig och jag känner mig som den största skit på jorden som inte räddar dig från det dysfunktionella som pågår runt dig. Älskade unge, tack för allt