Jag har "fått" en vän. Att få nya vänner i vuxen ålder är inte alla förunnat och jag är sååå tacksam. Det är faktiskt en av de mest positiva sakerna med hela våren och sommaren, att vår vänskap har utvecklats och vuxit fram.
Det känns som att han alltid funnits där, fastän vi är rätt nya för varandra.
Han är faktiskt min kund. Och låg inlagd i min privata mobiltelefon i höstas eftersom jag lovade att återkomma med någon uppgift på kvällen och jag lade då in kontakten.
Ett sms till min bästa väninna i september när allt kändes nattsvart hamnade fel, hos honom. På den vägen var det. Ytlig kontakt som blev mer. Vi har väl alltid haft ögon för varandra de åren som han varit min kund. Men nu blev sms till lunchinbjudningar och vi blev mer och mer privata. I vintras separerade han och jag var den personen som fick komma hem till honom och berätta att hans flickvän faktiskt umgicks med någon annan. Otroligt obekvämt men vi hade redan börjat umgåtts rätt mycket privat då, så att undhålla den informationen var inte ett alternativ för mig. Jag åkte hem till honom, kramade om, fanns där, lämnade inte honom i sin förtvivlan. Såg till att han hade någon att sova hos. Hörde av mig och fanns där. Dom hade redan separerat, hon hade gått - men inte sagt hela historian till honom.
Där fann vi varandra. Jag kunde relatera till hans vardag, hans tankar och hans sorg och vrede.
I maj började inbjudningarna ramla in och alla typer av lättsamma aktiviteter, spontana och trevliga blev en del av min vardag. Vi stöttade varandra. Aldrig hade jag levt mitt liv så fullt ut som nu. Vi checkade av hur vi mådde. När det var tungt hade vi plats på varandras soffor där vi grät. De mest primitiva tankarna delades och blottades. Vi fanns för varandra.

Och sommaren kom med ännu mer fester, upptåg, middagar, myskvällar, badturer, spelkvällar eller bara en kopp te som bara betydde sällskap för något te blev det aldrig.
Som vi umgåtts, som jag skrattat, som jag levt. Jag har fått ta del av hans vänner och fått nya vänner.
Nätterna har varit sena, vi har spelat spel och druckit Irish framåt småtimmarna.
Jag har helt enkelt levt mitt liv på ett sätt jag aldrig någonsin skulle tro att jag skulle få göra, få tillhöra ett trevligt och ödmjukt sällskap där högt och lågt blandats och där vi alltid värnat om den andre.

Han är helt underbar att umgås med. Han är underbar att bli lyft av. Han är underbar att gå gråta mot och han har de mest fantastiska kramarna som ofta innefattar några fina viskande ord.
Han betyder väldigt mycket för mig och jag är så tacksam att få med honom på min resa i mitt nya liv. Tacksamheten finner inga gränser.

Igår efter en vanlig filmkväll stannade jag kvar när de andra gick. Behövde lite J-time som jag sa. Vi hamnade nära nära i soffan fastän det fanns tre andra soffor att välja mellan.
Då kom det, något jag känt men inte fått uttalat: hans tacksamhet över vår vänskap. Han känner exakt samma som mig. Vi tackade varandra med den längsta av alla kramar - för att vi finns i våra liv. Kramen kanske var lite för lång. Hans armar kanske gick lite för långt ner mot mitt ryggslutet och mina dröjde sig lite för länge kvar runt hans hals. Eller så kanske jag bara övertolkar eftersom vi är livrädda att förlora vår vänskap om det tillkommer en annan typ av attraktion.
Vi har pratat om det, rett ut, pratat igen och fortsatt skratta, gråta, umgås, vara allvarliga, vara tokglada.
Men det ligger där och skvalpar, mina känslor för min nya vän, som önskar mig all lycka när jag nu dejtar någon...

Tack fina fina J för att du finns i mitt liv. Må vi aldrig någonsin förlora det vi har. Min rädsla är så stor att vi gör det när en av oss går vidare. Tack för alla skratt, tårar, samtal, sms, kramar och för allt du fått mig att känna och uppleva...