Ligger och vilar efter ett migränbesök.
Gjorde något jag kanske inte skulle gjort? Läser tillbaka i bloggen från november. Det knyter sig i magen. Hur stod jag ut? Hur tog jag mig igenom flytten helt själv? Hur kunde jag ens beta av dag för dag när smärtan var så hemsk?

Är det något man ska komma ihåg så är det att när man själv inte varit med och påverkat en separation så blir det värre. För mig kom det som en blixt från klar himmel. Inga bråk, ingenting. Mina känslor för honom var ju inte borta och försvann inte heller per automatik när han försvann. Det var nog det allra jobbigaste, att fortfarande ha känslor kvar.
Det var jobbigt när vi sågs och han satte sig i bilen och åkte hem.

Vänner peppade och sa att jag kommer vara den vinnande, en dag. Den där dagen trodde jag aldrig skulle komma när jag krälade där på botten. Fast i mitt hem med alla minnen, drömmar och framtidsplaner som bara slitits i från mig.
Utan hem, utan något att hänga upp sitt fortsatta liv på.
Min mamma var guld för mig, bit för bit betade vi av allt. Packade ner.
Jag fick vara ensam när jag behövde - hon kom och sov över när jag behövde det.
Jag grät mycket.
Vi hade rätt mycket kontakt och nu när jag läser tillbaka i november så ser jag att jag trodde att våra band skulle klippas i och med husaffären. Så fel jag hade.

Vi har inte setts sedan i februari, men talats vid några gånger. Det slutar alltid på samma sätt. Skrik, bråk och panik. Och för mig, bottenlös sorg och smärta. Hur kunde han?

Länge länge tyckte jag synd om honom, som förstörde hela sitt liv.
Jag tycker nog fortfarande synd om honom faktiskt.
Jag lider enormt med Bonus som inte träffat sin pappa på hela sommaren.
Jag kan inte rädda, gå in och frälsa världen. Allt togs i från mig och jag får försöka hantera det så gott det går.

Våra band kommer nog inte att vara klippta. Jag bara väntar på den dagen Skatteverkets brev ligger i brevlådan och vi verkligen måste träffas kring husförsäljningen.
Han säger att han inte orkar träffa mig, för att han skäms.
Och jag och min sida känner faktiskt en oerhörd sorg över det, att han inte står upp, ser mig i ögonen och tar allt därifrån.

Med tiden bleknar alla sår. Ja så är det kanske. Nya cirklar kommer till, nya sidor av mig själv växer fram eller kanske snarare får ta mer plats.
Allt är inte bleknat ännu, det gör fortfarande ont så in i hela jävla helvete. Men jag rodde det i land, jag är fri i mitt egna liv och jag ser tillbaka ibland och får en klump i magen och ögonen vattnas och rinner. Men allt som oftast så blickar jag framåt... med en nyfikenhet som inte har några gränser alls...

Vi har några surdegar som jag skulle behöva beta av med honom. Det är ett stort ekonomiskt efterspel. Men jag orkar inte - för jag faller så djupt varje gång vi hörs. Smärtan och påminnelsen klarar jag inte av.
En sida av mig vill ringa honom varje dag och påminna om pengarna som inte kommer trots löften. Den andra mer kloka sidan av mig, orkar inte just nu och jag låter den segra.
Just nu måste livets njutning få ta den största platsen...