Så har det gått ett år. Ett år sedan hemmet var tomt och aldrig mer skulle fyllas av familjelycka, liv och rörelse. De sista veckorna i huset var vidriga. När jag tänker tillbaka på hösten i fjol så minns jag väldigt lite. Jag kan däremot minnas känslan starkare än någonsin - förtvivlan.

Jag kan inte minnas ljusen i hemmet...

Jag kan inte minnas den klara luften...

Jag kan inte minnas naturens färgskiftningar...

Jag kan inte minnas att jag gjorde höstfint i krukorna på bron...

Jag minns inga kräftor...

Det är dagar kvar på den sista sommarmånaden augusti. Sommaren kan läggas till handlingarna, den bästa sommaren ever. Jag går nu mot att även ta en revanch på hösten detta år. Kura, mysa och njuta av tillvaron.

Jag erkänner att jag tjuvstartat, och det går strålande...

Jag tänder ljus i varje vrå hemma...

Jag känner den klara luften där jag kliver ut på bron hemma...

Jag ser bär och att naturen börjar dra ner på takten...

Jag funderar vad det ska vara i krukorna på bron...

Jag har ätit kräftor och fler ska det bli...

Livets kaos har lagt sig. Och det är en ljuvlig känsla. Nya bekantskaper kommer till, vänskap utvecklas, men djup, innerlig, gammal och äkta vänskap prövas också - nu när livet ser annorlunda ut.

Och så Han. Vi som träffas fortfarande. Källan till att jag och min bästa vän i timmar gråtit och vridigt på vår vänskap, då jag "undanhöll" att jag träffade någon. Inte för att undanhålla, utan att för en gångsskull inte analysera sönder varje sms och ord. Jag bestämde mig för att resan ska få ske, jag ska försöka att luta mig tillbaka och bara hoppa på. Det blev fel. Hon blev sårad. Min avsikt var knappast att frysa ute eller undanhålla. Mitt motiv var att försöka att inte förstöra det här.

För ryggsäcken finns där. Det är inte lätt. Sexlivet och bekräftelsebehovet är helt paj. Jag jobbar på det, vi är två som är medvetna om det, och jag är så tacksam att han är stark och säger att jag måste jobba på det. Och jobba gör jag.

När frågan många gånger kommer upp när man träffas - vad är viktigast för dig i en relation, har mitt svar alltid varit enkelt. Någon som är lite starkare än mig, någon som kan växeldra när jag behöver, någon som är stark och står stabilt i ett eget liv.

Det är Han.

Vi har gjort vår första vurpa, vår första frontalkrock där våra rädslor tog vid och våra tidigare ryggsäckar skrämde oss. Han bad om ett andrum, en tystnad, en möjlighet att fundera och reflektera.

Jag å min sida var livrädd att han liksom många andra gjort, skulle sticka och dra, aldrig mer få ses.

Jag gjorde klart för honom att om vår resa slutar där och då, så vill jag inte höra ett ord av honom mer. Men om vi skulle försöka igen, fortsätta lära känna varandra, fortsätta resan som hitills varit så fin och värdig, då ville jag mötas av den största av alla bamsekramar när han kom hem efter sin resa.

Och jag fick den största av alla bamsekramar i måndags, en nystart - i ett lugnare tempo.

Han har bett mig att inte bli rädd om han behöver andrum under resans fortgång.

Jag har bett honom att inte bli rädd eftersom jag blivit otroligt fysisk och bekräftelsesökande. Knappast något som jag är bekväm i.

Vi fortsätter vår resa, två personer som till vardags jobbar med ett coachande förhållningssätt till vårt yrke. Det blir många öppna frågor kan jag säga...

Men resan pågår, i mitt egna liv, i mitt hus, med nya vänner, gamla vänner, vänskap som utvecklas, nya bekantskaper och nya värderingar.

Sammantaget har jag aldrig mått så bra som nu...