Jag vet att jag inte kan styra det, jag väljer att tro på min psykolog som säger att det är bra att släppa ut tårarna och tillåta sig känslorna som kommer. Tillfällena kommer bli färre och så är det, kom ihåg det Pernilla.

Han finns inte längre med mig i det dagliga livet. Men när allt känns för mycket, när jobbet känns stressigt, när mina två småtuppar tar upp min tankeverksamhet, när huvudvärken kommer eller när en lördagkväll lämnar en stund att känna efter.
Då kommer han in i mina tankar och tusan vad jag saknar oss.

Saknar vardagen som finns i en familj.
Saknar det där som infinner sig när man kan slappna av i ett förhållande.
Saknar det där tråkiga kvällssexet på vardagarna när man inte behövde göra sig till.

Nu känns allt spännande och nytt, och det har också sin charm, men det finns en trygghet i att känna varandra utan och innan.

I detta nu sjunger Melissa Horn "Jag saknar dig mindre och mindre, det kommer annat emellan och det är bra" i mitt badrum där jag ska avrunda tisdagskvällen som bestått av plock och mys i mitt alldeles egna hem. Och så rätt hon har. Man saknar mindre och mindre, eller snarare mer sällan.

Jag ska lägga mig med sista numret av Eller Mat & Vin och få lite inspiration inför den kommande helgen då det vankas parmiddag. Jag vet att jag kommer att vara i fantastiskt sällskap och få känna mig som den jag egentligen är. Vi kommer kunna öppna en Amarone utan att det dricks som hallonsaft och jag kommer kunna planera för dessertvin utan att känna den där klumpen i magen att någon kommer bli full.
Maten kommer uppskattas och jag kommer att uppskattas.
Det unnar jag alla att få känna...