Min fina manliga vän som jag tidigare nämnt är jordens mest sociala person och har ett hjärta av guld. Vi har haft en yrkesmässig strikt relation i ett par år men sedan ett år bra precis så fann vi varandra på ett djupare plan.
När han sedan separerade i våras så tog vår vänskap ytterligare en djupare nivå. Vi förstod varandra, kunde prata om känslor, grät hos varandra, mot varandra. Delade de små glädjeämnena som kom.
Det har inte gått många dagar i sommar och nu på hösten som vi inte hörts av. När han var på tjänsteresa i ett par veckor så blev det så tomt.
Det är en lättsam person. Vacker som få, en av stadens mest attraktiva personer skulle jag säga. Tyvärr medveten om det vilket gör att det inte är vad som helst som duger i en kärleksrelation. Jag har stöttat och försökt få gehör för resan att hitta sig själv innan man ger sig in i något. Men det har varit många småbruttor som delat kroppsvätskor med herrn i fråga. Och det har varit just bara det - för henne med stort H letar han ännu, för en seriös relation.
Några gånger har jag känt mig lite oduglig i hans sällskap när han beklagat sig över att han söker henne med H. Hon som gärna passerat 30 år, är självständig, har ett stort hjärta och är beredd att satsa.

Men vår vänskap har verkligen utvecklats till något som jag är genuint rädd om. Nu när jag är lite krasslig kom det ett sms om jag behövde något från affären. Vi lunchar, äter middagar, skrattar, gråter och framför allt har vi många och långa diskussioner om högt och lågt, stort och smått. Kvällarna i hans soffa har verkligen en speciell plats hos mig.
Jag har bävat för hur vår vänskap skulle kunna bevaras den dagen vi träffar någon. Jag menar, vår vänskap är ny, men mycket unik och varm.

I somras redde vi ut var vi stod. Han erkände att jag hade något som han attraherades av, men att han sökte det där himlastormande mötet. Det magiska som får benen att vika sig dubbelt.

Och där är vi. Jag träffar ju någon nu. Också en social man, men som har en helt annan trygghet och mognad i sig själv. Något som tycker om sig själv och trivs i sitt egna sällskap. Någon som vet att självkänsla byggs inifrån. Dessa tuppar har träffat varandra, handhälsat och min date fick verkligen höra vilken fin tjej han träffat och ska vara rädd om.
Det var efter en kväll på krogen, ingen dunderfylla men efter några glas var det och min fine vän som alltid vill bjuda in alla hälsade honom välkommen till vårt gäng med den störta av kramar.

Jag kände en enorm lättnad. Även om jag berättat för min date att min vän är viktig för mig, så kändes det skönt att de nu fått träffa varandra.

Hemma hos min vän är dörren alltid öppen, ju fler desto bättre. Jag trodde verkligen att vi skulle onsdagsmysa tillsammans, umgås tillsammans.
Men nej.
Det tuppas.
Rätt ordentligt.

Min date har fått flera inbjudningar, spontant och med kort varsel förvisso, det är så vi umgås, men alltid tackat nej.
Och i onsdags sa min vän det också... "Din Mister Mister vill inte umgås med mig".
Jag visste inte hur jag skulle svara.
Men just där och då, på vårt onsdagsmys kändes det som en fristad - en viktig del av mig. Ren och skär vänskap. Är det bara vänskap vi har? Ibland känns han som min storebror, och ibland känner jag att gränsen är hårfin mellan vänskap och något annat.
Jag har också skrivit här på bloggen att jag känner väldigt väldigt lite himlastormande känslor för den man jag nu träffar. Vi trivs i varandras sällskap, men det är ingen wow-passion. Det är ovant för mig, men å andra sidan så har det här lite lugnare och mognare sättet varit det som varit mer vinnande. Det känns myclet lugnare men jag funderar om det inte finns en liten tupp som spökar till det för mina känslor...

Han har haft sina chanser, han söker något som han inte kan få, någon perfekt brud som inte finns. Nu när jag träffar någon så har han lagt in en extra växel och jag ömsom njuter av dessa småtuppars tuppande ömsom förvirras av alla känslor.
Vi umgås som rena vänner, vi gör ingenting tokigt, men i onsdags blev jag medveten om att vi satt lite för nära med våra lår utan att någon av oss tyckte att det var obekvämt.

Mina fina tuppar, jag behöver er båda - på varsitt sätt, och jag önskar att ni ville umgås med varandra.
Eller vill jag egentligen det? Kanske fyller dessa båda människor olika behov hos mig?
Jag hoppas att jag är så ärlig mot mig själv så att det är just olika behov och inte samma behov som dessa underbara fina män fyller hos mig...