Jag är nu framme i Cannes där jag ska gå på kurs hela veckan.
Franska rivieran briljerade med strålande solsken och 25 grader när vi landade i Nice.
Som alltid bjuder flyg på tårar, jag blir sentimental när planet lyfter från marken och jag vet egentligen inte varför - kanske sårbarheten som blir tydlig.
Inga tunga tårar, men det ger tillfälle för de där tankarna man aldrig hinner tänka när man är hemma.

Idag var dagen fri, det behövdes efter ett dygn på resande fot. Jag testade den breda sängen och kunde intyga för mina kurskamrater att den var skön...
Och när man är fri, utan krav och måsten - när distansen finns där, så finns tankarna där.
På det där sveket.
Igår tänkte jag skriva det där sms:et om att pengarna ännu inte kommit in som utlovat, för 13:onde månaden på rad, det som dras från mitt konto.
Men jag raderade. Orkade inte. Han vet, jag vet. Jag orkar inte längre vara hon som gnäller och påpekar hans ständiga misslyckande. Visst känns tusenlapparna varje månad, men har jag klarat mig alla dessa år så klarar jag mig ytterligare. Och han vet så väl.

Och så ringer telefonen, bara jag ser namnet på displayen blir jag glad. Och när jag hör rösten - ååååh!
Liksom igår hörs grabbarnas tjatter i bakgrunden och nyfikenheten bland hans sällskap är total. Jag får prata med någon polare som är lite rund under foten efter dagens golfrunda, och då får jag höra det igen - för tredje gången. Hur genuint glada hans vänner är att han funnit kärleken. Jag får höra vilken fin "kille" han är.

Det är inte första gången, och jag blir lika varm varje gång. Om det är en stor resa för mig, så måste det ju vara det för honom också och jag vet att hans vänner pushar och puffar på honom - med en stor glädje.
Det känns häftigt och innerligt menat.

Efter en god middag ska jag nu lägga mig i sängen med det där lugnet djupt bevarat.
Det är så välbehövligt...