Det är inte avslutat mellan oss.
Det skapar tårar och ledsna känslor hos mig varje gång jag påminns om
honom. Försöker tränga bort tanken så ofta det går, men eftersom redovisningen av försäljningen på det gemensamma huset inte är klart, så blir jag ibland tvungen till påminnelse.

Då händer något med kroppen. Jag minns, kroppen minns kroppen, sveket, känslorna, hoppet, lusten och viljan. Det gör smärtsamt ont just då.
Just nu pågår det mycket med husets försäljning, det sista som vi har.
Eller vi och vi. Jag har gjort min del, men han har inte deklararerat sin del och nu önskar han att jag ska dela med mig av mina uppgifter så att det löses plätt lätt.
Och en påminnelse från hans redovisningskonsult "det vore väl skönt med ett avslut för er båda"

Jo jävlar ja, ett avslut, något jag ville ha i vår och som jag trodde att två vuxna skulle klara av. Men då struntade han i det och nu ska det alltså vara skönt med ett avslut... Jo hej å hå...

Det känns som en never ending story, och jag märker att jag behöver extra tid för mig själv när det blir så här.
Ikväll ska vi ses, laga lite mat och sitta i soffan tillsammans.
Önskemat? Jepp, Mr önskade broccoligratäng.
Jag längtar, men innan dess ska jag åka hemåt, bädda ner mig och bara vara snörvlandes och nysandes...