I början när jag och Mr träffades så var det något som inte kändes bra. Det var en känsla som jag inte kunde klä i ord. Men den fanns där. Den stressade mig och gjorde mig frustrerad eftersom jag inte visste VAD som kändes konstigt och VARFÖR.
Jag försökte vara både observant på den känslan och försökte också att ignorera eftersom det säkert var något jag hade förstorat upp och tolkat fel.

Veckorna gick och blev till månader.
Nu finns inte längre den känslan...
Men nu vet jag var det var för känsla förr, som kändes fel.
Närheten. Här har jag en hangup.
Jag krävde mycket närhet men det kändes ändå inte bra. Jag hörde inte hemma hos honom. När jag låg på hans bröst så kändes det som om det var hos vem som helst eller om jag gjorde det bara för att det förväntades av mig.

Nu är det helt annat. Armen åker ofta ut och han ber mig krypa upp hos honom. Han lägger ofta sin hand på mig och det är ofta en hand sticker ut när vi går på stan. Vi två!
Nu känns det helt självklart, som att det är just Honom jag vill ligga nära, inget substitut för någon annan.
Det är Hans hand jag vill ha i min på stadens alla gator.

Jag tror att den känslan beror på att vi båda jobbat på att släppa in samtidigt som vi varit lyhörda mot varandra och oss själva. En del har skrämt oss båda, men vi har fortsatt ändå, fortsatt framåt.
Det var inte svaga knän och kärlek vid första ögonkastet... men nu är det något riktigt fint och värdefullt och det är just Honom jag blir varm i tanken av i kväll då vi är på skilda håll för kvällen....