Kärlek är när någon säger "jag kommer ikväll efter kl 17. Jag ordnar mat, ger dig massage, närhet och ömhet för jag tror att det är det du behöver ikväll - och så tar jag med mig övernattningsväskan"

Ute öser regnet ner, hösten är här. Uppe väntar någon på mig medan jag duschar. En kväll i soffan...

Jag tror att det här är kärlek. Och jag tror att detta är handling, för ord är just bara ord...

Första mötet på 8 månader. Det fanns tårar kvar. Jag blir besviken på mig själv att jag inte bara kan lägga honom där han hör hemma. Men livsödet berör, gör mig ledsen.

När han sedan ska gå kramar vi om varandra hårt och jag viskar i hans öra den ständiga frågan - varför? Svaret även denna gång är: "det bara blev så"...

Jag känner mig otrogen fastän jag inte har några känslor kvar.
Störst av allt är besvikelsen att det trots att det gått ett år, faktiskt fortfarande gör ont. Mindre, ja visst - men det gör ändå ont.
Och det skär i hjärtat på mig när jag hör hur liv rasar samman, hur allt är kaos - nu när mitt egna liv visar sin finaste sida.

Det är många känslor i omlopp ikväll. Många tårar som jag kanske inte ska vara rädd att släppa ut.

Idag är en sådan dag då jag önskar att allt vore ogjort, att jag sluppit alla månader av tårar... Men utan tårarna och sveket hade jag inte suttit här...

Sista timmarna på franska rivieran, ett sydfrankrike som verkligen fastnat inom mig och något jag hoppas att jag kan återvända till under 2015.

Igår fyllde jag år. Det kändes lite ensamt att inte få äta tårta med nära och kära, och att bara få gratulationer via sms och Facebook.
Men vilken födelsedagsmiddag det blev, med mina nyfunna vänner. Det blev en minnesvärd kväll ändå...
Och så låg det ett paket på hotellrummet, något som Han ordnat...
Och jag hör på honom att det väntar något där hemma, eftersom hans morgondag är såååå hektisk innan jag ska hämtas på tåget...

När jag tänker på att jag imorgonkväll ska få ha honom i min säng, nakna kroppar som ger vika för lust och åtrå, så hoppar det till i magen och jag får en rysning i hela kroppen. Mest troligt ser man också mina mungipor som letar sig uppåt och att ögonen glimrar till. Bara det att jag skriver det nu, här på hotellstaden i Cannes syns säkert och då ska ni ju veta att det känns otroligt gott i kroppen att få längta...
För jag längtar... på riktigt.

Jag har varit i Cannes i tjänsten. Dagarna intensiva och det har inte lämnats många timmar till bokläsning, shopping eller strandhäng.
Men vi har nyttjat varje minut och jag har funnit två nya bekantskaper.
Att en kvinna varit singel länge och blev mamma vid 43 års ålder är extra inspirerande. Det ger mig hopp och känns bra.

Ikväll tar vi avsked av Cannes genom att avsluta ytterligare en kväll med mat och dryck i absolut världsklass.
Nu börjar förberedelserna för den fest som ska bli av i nästa veckan.
Då ska inflyttningsfesten bli av och livet ska firas. Jag längtar efter att få samla mina nära och kära och få skåla för livet i mitt alldeles egna hus. Att dessutom få stå där med någon bredvid min sida ska bli trevligt, minst sagt.

Jag tror att fördrinken är skriven - Kir Royal!