Jag har nämnt honom tidigare - min vän. Han som fick mig att tycka att sommaren 2014 var den bästa hittills.
Vi har skrattat, gråtit, umgåtts till natten blivit till dag, haft fester, ätit måndagsmiddagar tillsammans, upplevt havet, ätit glass i julinatten, pratat, diskuterat, lyssnat och verkligen umgåtts i stora mått mätt.
Vi har alltid haft ett öga för varandra, och när han sedan separerade så kom vi varandra ännu närmare.
Dels spelade vi på samma planhalva,
dels hade vi båda bara oss själva att ta ansvar för.

Det är det vackraste som gått i ett par skor, och vi känner för varandra på ett sätt som inte går att beskriva.
Vi har kommit varandra sååå nära.
Vi stämde av löpande under sommaren om var vi står. Jag lyssnade på hans behov av närhet och ömhet, lyssnade på vem han hade släpat hem, lyssnade på en kravlista som inte visste några som helst höjder.
Jag lyssnade - kände mig ibland väldigt oduglig.
Där stod han, längtade efter kärleken med stort K. Det skulle vara lika magiskt som ett stjärnfall, det skulle gnistra och pirra från början. Hon skulle vara mogen, längta efter familj, vara självständigt och veta sitt värde -
samtidigt som hon skulle vara formbar så att han fick visa sin manlighet och sitt överjag, hon skulle vara det snyggaste och det mest naiva. En kravspecifikation som knappt visste några höjder var det ja...
Vi stämde av löpande var vi hade varandra.
Det fanns attraktion, det har gjorts saker vi båda varit med på, men vi valde att förbli vänner och bli vänner fullt ut.
Vi var båda överens om att vi behövde varandra och jag är sååå otroligt tacksam att han finns i mitt liv idag. Vi har nästan daglig kontakt och har blivit väldigt sammansvetsade.
Men jag minns också min farhåga - vår speciella vänskap skulle kanske se annorlunda ut den dag vi träffar någon.
Och ja, så är det. Tyvärr.
Det gör mig lite ledsen faktiskt...
För jag behöver ju honom också.
Men det småtuppas på sina håll.

Nu är ju både min fine vän och min Mr två civiliserade personerr som aldrig skulle slåss eller skrika åt varandra. Men blickar och känslor finns där ändå, trots en stor portion vett och etikett hos båda herrarna.

Min vän är givetvis glad att jag vågat finna kärleken.
Men min Mr har väl inte riktigt accepterat honom fullt ut.
Jag har förklarat att han är en del av mitt liv, jag behöver honom. Men jag kan förstå att han inte accepterar honom, för när vi umgås så flirtas det.
Min vän bjuder in oss båda, Mr tackar nej, och det ger eld på brasan på något vis - då tycker min vän att det är ännu roligare att flirta och vara mån om mig.
Han är sådan - det är hans sätt.
Men jag förstår att det skapar osäkerhet hos Mr.
Dessa två herrar drar inte jämnt - och jag behöver dom båda, på varsitt sätt.
Det bästa är helt klart att umgås med dom på varsitt håll.
Efter någon öl planeras det gemensamma fester och höga vilda planer men innan festen kommer igång så tuppar dom in reviret - MIG.
Det blir stelt och osäkert och blickar känns som is.

Min vän har haft sina chanser kan jag tycka. Han behövde himlastormande kärlek och passion från dag 1. Han behövde någon han kunde få vara lite extra manlig inför.
Han behövde någon han kunde stå över - han valde att fortsätta sin jakt.

Jag fann Mr.
Men jag behöver dom båda...