Ditt liv borde leka nu. Du borde vara lyckligare än lyckligast. Du fick det du ville, någon lättsam, glad i flaskan och som tog dagen som den kom - som dig. Du slapp ta ansvar för det praktiska som en separation faktiskt innebär.

Det var orden jag sa åt honom igår.
Svaret jag fick gjorde ont, på ett konstigt vis.
Inte lätt när man inte mår bra

Länge länge, önskade jag just att detta skulle ske. Att jag skulle slippa se honom lycklig, solbränd, fräsch och glimrande - så där rosaskimrande förälskad mot hela världen. Att se honom så var hemskt när jag stod där mitt i chockens faktum och ljuset i tunneln kändes långt långt borta.
Jag önskade då att verkligheten skulle komma i kapp honom, att han skulle få se en vacker dag.
Är det den vackra dagen nu?

Det gör ont att se att den man en gång älskat mår dåligt. Den man själv skulle kunna ta ner månen för.
Det gör också ont att erkänna för den andre att man älskat och trott att man betytt mer för någon än att man bara ignoreras.
Jag skulle kunna hämnas, men mottot nu är att bara försöka vända andra kinden till, se vilken utveckling jag gjort. Vilket härligt liv jag lever nu.

I natt var det tungt, tårarna behövde komma fram. Att inte kunna rädda, att inte vara värd något i hans ögon, vi som delade allt.
Det var tårkalas i sängen i natt. Så länge sedan sist.

Många är de stunder som jag stannar upp och känner ren och skär lycka över livet. Över mina vänner och mina nära och kära, över allt vi gör och har gjort och faktiskt också ska göra...
Bring it on - jag har väntat så länge på att få må så här...