Jag har slutat med mina minipiller sedan någon månad. Tappade extremt mycket hår av Cerazette och mådde inte prima. Visst, superskönt att slippa mensen - och smidigt när man ville skydda sig mot graviditet.

Oj, det där lät konstigt... men ni fattar.

Jag är alltså helt utan preventivmedel nu och mår mycket bättre. Efter 4 veckor märktes stor skillnad på håret och hos senaste besöket hos frisören var lyckan total då hon nämnde att det var mycket småhår på utväxt. Jippie!

Jag målade upp mitt beslut att sluta med p-piller som ett stort stort problem, ett problem som man inte skulle kunna diskutera eller resonera kring. Jag var helt hundra att vi hade haft sex för sista gången.

Men så var inte fallet, från första tåren då jag tog beslutet - så stöttar han mig till 110 %.

Utöver att jag mår bättre, så ingår det också i min plan att vara clean när bebisfabriken ska sättas igång.

Jag har ju min mentala plan, att bli mamma på egen hand. 

Det är ett tryggt kort, som jag lutat mig tillbaka på i sommar och som ändå gett mig en stor dos sinnesro.

När Mr och jag träffades så var han ganska tydlig med att han tyckte att han inte ville ha barn. Punkt.

Den mest barnkära person som finns, men också en av de få män jag träffat som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att dela ett föräldraskap med. Någon som är sund, som har kloka tankar och som skulle stötta mig genom något som troligt skulle bli en riskgraviditet pga mina missfall.

Jag har varit tydlig från dag 1 och är det fortfarande. Jag vill väldigt gärna få möjligheten att bli mamma...

Jag skrev ett blogginlägg för ett tag sedan om hur och när det är läge att ta upp den här frågan. Jag kände på mig att hans NEJ bottnade i rädslor, och att man förlikat sig vid tanken att mitt liv kommer förbli barnlöst och då vågar jag inte drömma om det heller.

Den stängda dörren öppnades allt mer, för att sedan tvärslås igen vid ett tillfälle i slutet av september, för att sedan öppnas, öppnas och stå på glänt.

Det har helt klart varit en process hos honom. Han som träffat äldre kvinnor som haft barn, han som själv passerat 40 år. Nu har hans vänner äldre barn. Någon har skaffat en sladdis, och lever livet.

Under dessa månader är jag oerhört stolt att jag inte förhandlat bort mig själv och accepterat hans NEJ.

Jag har stått upp för mig och känt efter och verkligen menat att jag vill verkligen få möjlighet att bli mamma en dag. Inte idag och kanske inte imorgon, men jag vill att den möjligheten ska finnas.

Processen har pågått, och mognat. Vår relation har pågått och fördjupats. Egentligen har vi nog inte tagit upp det mer än tidigare gånger, och vi har definitivt inte lovat varandra något, mer än att jag sett att han faktiskt öppnat upp för möjligheten att våga tänka på möjligheten att få bli pappa en dag.

Och i gårkväll, när vi hade sex, vårt fantasiska sex. Där jag äntligen lärt mig njuta, där jag verkligen är till max trygg och känner att jag får utlopp för mina behov. 

Då kom det... Jag vet inte vad jag ens tänkte med när jag kläckte ur mig mitt i sexet.

"Jag längtar till den dagen vi kan få våra orgasmer samtidigt, och känna dig i mig..."

Inte så smart fröken... Inte det bästa taktikdraget om man är lite rädd för det där med att bli pappa. Då kanske man inte ska ta upp en sådan sak just när man har sex. 

Men då kom det...

"Det kommer" sa han och jag kände hur mitt hjärta lindades i hundra varm av den mjukaste bomull som finnas, och mannen jag hade över mig log med hela ansiktet och vi kände båda en enorm värme.

Och jag somnade med ett leende på läpparna... för jag kände att det här var så innerligt menat.

Badrumshyllan består nu av två tandborstar, i duschen bor även hans duschgele och igår tog han med sig en extra mobilladdare så att han alltid skulle kunna ha en här.

Även ett par reservglasögon finns till hand här.

Det känns rätt gott att jag vara jag just nu, och jag tycker att jag är sååå värd att få uppleva den kärlek jag nu får uppleva.