Jag har helt klart behövt hela 2014 till att - ja, vad ska jag säga? Landa? Uttjatat ord? Leka? Hitta mig själv?

Jag har i allafall utnyttjat 2014 ut i varje hörn till att lära känna mig själv och kommit väldigt nära den jag tror mig vara. Huset blev klart, jag fick ro, jag kunde läka. Jag har partajat nätterna igenom större delen av sommaren, träffat underbara människor, utvidgat min vänskapskrets, funnit nya sidor hos mig själv och andra.

Och träffat Mr så klart. 

Moget, stabilt, ärligt, värdigt, ömsint, ömsesidigt... och bara så mjukt och skönt.

Under 2014 var min barnlängtan som bortblåst. Förmodligen en överlevnadsstrategi, annars hade jag gått under. Vi som var så nära så nära och så rycktes allt i från mig.

All fokus lades på att få tillbaka livet igen, att kunna le naturligt, att kunna vara i tillvaron med sig själv.

Men nu... börjar den komma tillbaka. Rätt rejält om jag ska vara ärlig. 

Som jag tidigare skrivit så har jag en egen plan om Mr skulle backa och få kalla fötter. Än så länge är han med på noterna. Han vet om min plan och mitt mission här i livet. Jag vill väldigt gärna få bli mamma och få uppleva den villkorslösa kärleken som ett föräldraskap ändå är.

Vi pratar framtid, eller han pratar framtid rättare sagt och han vet om min framtidsönskan. Däremot öppnar vi bit för bit, och det känns spännande och pirrigt, och väldigt väldigt värdigt. Även han har rätt till sin resa. 

När jag tänker på min barnlängtan så blir jag varm i hjärtat. Från att tidgare bara gråtit så fort jag tänkt på den, så känner jag en enorm värme, och en mycket stor portion lugn när jag tänker på den.

Men sedan kommer det... alla missfall, alla ägglossningstester, alla graviditetstester, alla symptom, alla undersökningar - och all den psykiska stress som ett öppnande av bebisfabriken faktiskt innebär.

Då försvinner lite av värmen och lugnet om jag ska vara ärlig.

Men det här är ju verkligheten, och jag vill gärna förhålla mig till den, utan att ätas upp av den.

Jag har fått in en fot hos en väldigt bra läkarkontakt som jag kommer kunna få som stöd under hela min graviditet. Hon vill ha min journal från sjukhuset och jag skulle kunna ringa henne vilken dag som helst och få tid när som, det kommer kunna bli VUL i tid och otid. Jag är oändligt tacksam för den kontakten.

Jag skulle vilja ringa henne imorgon, få en ordentlig undersökning, prata immunförsvar, prata blodförtunnande medicin, prata folsyra, prata om varför mina graviditeter alltid lägger sig vid äggledarmynningen.

Jag vill ha kontroll på läget, ligga steget framför, kunna ha kontroll över något man egentligen inte kan ha kontroll över?

Och så kommer värmen och lugnet, bara låta det ske... 

Men tänk om ett missfall går att undvika?

Tankarna är många, känslorna blandade.

Det spretar rätt bra i skallen på fröken just nu.

Sen ska man ju komma ihåg, vi är två om det här, eller vi ska bli två om det här kanske man ska säga, för vi är inte där än. Och... harkel harkel, det finns lite att lära hos Mr.

I lördags tog jag lektion 1.0 - att kvinnan kan bli gravid ett par dagar varje månad, inte hela månaden. Och att ägglossningen normalt är 14 dagar in på cykeln och inte i samband med mens.

Vi stannade där för denna gång. Det fick liksom räcka... 

Märkte att det var lite haltande kunskaper när han berättade att han umgåtts med en kvinna som haft järnspiral. 

Föga troligt sa jag, men hon kan ha haft en kopparspiral. 

Vi nöjde oss med den kvinnliga biologin där och då, och vi kommer förhoppningsvis få möjlighet att återkomma i ämnet...