Är det så här man beter sig mot varandra i ett förhållande?
Är det sant att det finns fler som månar så om den andra, och att jag dessutom har en sådan?
Ska det vara så här enkelt?
Är jag värd att få bli behandlad så här?

Vardagen är här. Middagar planeras, storhandlingar ska göras, dagar med aktiviteter synkas.
Den underbara julledigheten är över, där långa sovmornar och sena kvällar varit en central del i det lugna tempot som kännetecknat julen.

Men med vardagen så kommer också prövningarna och idag var det nog första gången jag kände att det kvinnliga och manliga skar sig lite i hemmets vrå där middag och träning skulle kombineras. Lågt blodsocker, stress, pms och trötthet på det - så kanske kvinnan i mig kom fram lite för mycket.
Så ikväll var det jag som fick be om ursäkt. Första gången vi hamnar lite i klinch med varandra och jag blev livrädd. Herregud, så här hade man ju det ofta när man levde familjeliv men vi har inte kommit dit förrän nu.
Blandade känslor.
Önskar att jag kunde vara starkare än jag är, skaka av mig och inte vara så svampig som känner in allt och suger åt mig.
Men det går undan hos oss nu, jag hinner knappt med.
Och som grädde på moset gjorde jag idag något som jag skulle gjort för flera månader sedan. Lämnade min fd sambo till den myndighet som driver in skulder. Ja ni fattar. Kronofogden.
Ingenting jag velat, men om man trots löften möts av spärrande av mitt nummer, och total likgiltighet så måste jag agera och lägga känslorna åt sidan. Egentligen det enda rätta, men något jag velat bespara mig och honom. Jag trodde vi skulle kunna lösa det som två vuxna människor.
Men det kunde vi inte...
En resa bland skuldebrev, reverser, gåvobrev, lånehandlingar, köpekontrakt och andra dokument undertecknat av oss båda - river upp rätt bra och gör mig sårbar.
Som jag gråtit idag, men minst hälften av tårarna var av tacksamhet för livet...
Bredvid mig sussar han som orkar när jag inte alltid orkar. Han är krasslig, bara det får en kvinna att se på manlig förkylning på ett annat sätt...