Det var så välkomna ord som liksom viskades i mitt öra igår.
Efter ett januari som till stor del bestått av sjukdom så har inte direkt den kroppsliga bekräftelsen varit på topp. Vi har kompenserat genom att, när värsta sjukdomen klingat ut men orken inte riktigt fanns för ett maratonlopp i halmen, ligga tätt tätt på kvällarna innan vi somnar.

Vi har det fint och det slår mig så många gånger att jag känner en oerhörd tacksamhet.
För oss. För honom. För mig. För det nya livet och för framtidstron.
Det finns en framtid.

Det närmar sig ett smärtsamt uppbrott. Mr åker iväg dryga 3 veckor till fjärran land för en resa med sin vän. En resa bokad långt före det fanns ett vi.
Eftersom vi nu bor tillsammans så kommer det bli trångt.
Men särskilt synd om mig är det inte. Jag tar med mig mamma och åker till Mauritius och kommer hem samma dag som Mr.
Det kommer bli underbart. Kvalitetstid med mamma, något som jag verkligen ser fram emot.
Veckan innan, alltså den som jag är själv innan vi far iväg ska fyllas med trevligheter. Tjejmiddagar och onsdagsmys.

I skrivande stund sitter jag i en stuga som Mr köpt med sin bror i höstas.
Det kommer bli en utmaning för mig att luta mig tillbaka och inte vara projektledare i det här huset.

Snön vräker ner och helgen har bestått av frumiddag med grannarna, släktkalas och miljoner tankar på längtan. För den är här, liksom med besked.
Imorgon har jag tid hos KK för att ta biopsier på tappen.
Det där stället är så laddat för mig.

Och så är han lämnad till Kronofogden. Och viiiiiiilket liv det blev. Är det han jag delade mitt liv med i 5 år?
Han mår allt annat än bra och det problemet är inte mitt.
Inte längre.

Några pengar kommer jag inte att få, men helt klart en markering att det inte är okej att inte betala tillbaka när man lovat. Det är snart 2 år sedan han träffade henne och hans nya liv tog form.
Jag ligger lite efter, och det är ingen tävlan, men jag drog vinstlotten...