Jag har vaknat upp efter ytterligare en natt av drömmar, orolig natt där jag vridit mig - låtit och sovit oroligt helt enkelt.
Drömmarna har varit liknande båda nätterna - och det är smärtsamt att erkänna att jag drömmer om honom, min förra sambo.
Blir så förbannad på mig själv att han ens får hoppa in i mina drömmar.
Men jag vet också anledningen - allt har rörts upp igen. Genomgång av likvidavräkningen som upprättades för 1,5 år sedan. Då vi då var överens. Hur han förstod de hundratusentalskronor jag plöjt in genom åren och lät mig ta de 20000 kr som blev kvar när allt skulle delas.
Vi bråkade aldrig om det, jag gjorde aldrig anspråk på alla tusenlappar jag pumpat in. Vi lät udda bli jämnt, och vi båda visste att vem som betalat vad. Jag resonerade också som så att vi då hade gemensam ekonomi och då kan jag inte göra anspråk, vi levde i en samborelation och med det kommer också att man hjälps åt.
Han skulle göra rätt för sig, mot min familj för dn stora skulder som finns. Allt finns det papper på. Skuldebrev och bekräftelser.
Pengarna uteblev. Historier som liknade varandra, jag ska bara...
Snart, jag ska bara.
Och så huvudet i sanden, som så många gånger förr.
Någon egentlig skada har det inte varit för oss, men det har varit otroligt irriterande att han fått leva ett liv mot sin nya familj som han egentligen inte ens har möjlighet till.
Det stör lite, men jag försöker att tänka att han innerst inne vet.

I februari ruttnade jag, en kontakt med en advokat.
Dags att göra upp.
Få någon annan som skriver avtal och som det blir lite tyngd bakom.
Och nu pågår dialogen, det river upp.
Han hävdar att han har rätt att få pengar efter husförsäljningen.
Något vi då var överens om, ljuder det annat om nu.
Det handlar om 20 000 kr mot ca
700 000 i skulder.
Men det lämnar en tagg hos mig.
Att han ens har mage. Han säger sig ha anspråk på annat som jag inte vill nämna eftersom det väldigt lätt kan identifiera mig.
Sveket rivs upp, jag drömmer om vårt uppbrott och hur jag kämpar och kämpar för att få honom att stanna.

Med Mr pågår just nu inflyttning. En härlig och mysig tid. Önskar bara att jag slapp vakna svettig med lakanet helt söndervridet runt min kropp efter oroliga nätter.
Igår pratade vi ekonomi.
Tårarna forsade på mig, det går inte att säga varför.
Är det av lycka? Att det är verkligt, att vi ska ha ett liv tillsammans nu?
Minns jag alla magknip med ekonomi i min förra relation?
Tårarna forsade och jag hulkade.
Det här är så laddat för mig.
Jag reste mig och bor i mitt egna hus, är inte beroende av någon annan.
Och nu ska jag in i något igen...
Något så annorlunda, så tryggt, så oförstört, så moget och så värdigt.

 

Pernilla

19 mars 2015 22:41

För mig representerar du styrka, på så många våglängder.
Men frågeställningen ploppar upp, hur länge ska du behöva, vi behöva leva med våra monster? Det måste ju ta slut nångång.
Och du som är i en så fin lyckoperiod, att han ens kan peta i nåt som rör upp.
Kramar till dig. Och hoppas du sover gott.

http://langtarefterdig.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...