Den frågan får jag ofta när det nu är ett faktum att vi ska bli sambos inte bara praktiskt utan också teoretiskt.
Känns det bra då?
Och varje gång dröjer mitt svar.
Inte för att jag är osäker över svaret, utan för hur jag ska formulera det.
Hela den här kärleksresan har ju kännetecknats av ett lugn, en respekt, en värdighet och en mognad.
Det har inte varit en himlasprakande passion som fått mig att tappa behärskningen och förnuft.
Jag har varit lugn och avslappnad hela den här resan. Trygg.
Visst har vi stunder av passion och kåthet för att uttrycka mig grovt, men i vårt vardagliga så känns tryggheten och samhörigheten så mycket större än den där känslan som finns när man kan spränga alla gränser med gnistorna som sprakar.

Förberedelserna pågår för fullt.
Imorgon träffar Mr mäklare inför försäljningen av sin lägenhet.
Det känns lugnt, bra och sååå fint.

Vardagen har knackat på för oss.
Vi delar vardagen och det är ju i den man ska trivas.
Sedan är det ju viktigt att se varandra även utanför vardagen också och det tror jag att vi får jobba på.
Och jag kommer sakna dejterna, det där pirret, den där osäkerheten, den där första tiden som man har som nyförälskad.

Så ja, det känns mer än bra.
Tänk att jag kom hit, att få ingå i en normal relation och det går inte en enda dag utan att jag är tacksam.
Tacksam också att det inte finns barn i bilden. Jag hade inte klarat någon annans barn just nu.

Så när jag hör bilen på uppfarten fylls jag av en värme som fyller hela mig och får mig att känna mig trygg och lugn.
Vi fann varandra, och nu kommer sambolivet och knackar på.
Många tankar och känslor för oss båda men då vi är otroligt duktiga på kommunikation så är vi båda övertygade om att vi kommer kunna ta oss igenom varje gupp på vår gemensamma resa.
Here we go...