Min blogg har gett mig massor, jag har tillochmed fått vänner genom bloggandet.
Vi som alla varit eller är i skaffabarnträsket vet att man blir väldigt personlig i sina tankar.
Ni läsare har verkligen gett mig massor, inte alltid hållit med, fått mig att twista om i tankarna.

Nu är det dags igen, jag behöver få vara utlämnad.
Jag har ett inlägg som jag verkligen vill dela med er läsare - för att jag behöver input, men jag vill inte att det ska vara för allmänheten.
Jag vill att ni som följt min resa ska få läsa det utlämnande inlägget - och få se den fortsättning som blir av det.

Jag skulle bli så tacksam om några kloka läsare kunde ge sin syn och sina tankar på det inlägg som kommer strax.
Om du vill ha lösenordet, skicka en kommentar med din mail, vem du är, så kommer koden via mail.
Givetvis godkänner inte jag kommentaren så att den blir synlig...
Tack!

Jag har just nu semester i absolut toppklass. Knappt några barn alls, några småbarn som är här med sina 40+ föräldrar. Nygifta par på bröllopsresa eller par som firar årlig bröllopsdag. Det är den mest magiska och underbara semester jag varit på, mitt i Indiska oceanen, i ett land som från minut ett har charmat mig med sin elegans.
Det är flärd, vackert och magiskt - ändå skulle jag byta bort exakt allt detta för att sitta på Mallis i en bamseklubb och äta glass hela dagarna.

Ögonen vattnas och resan närmar sig sitt slut. Det är mycket i mina tankar som jag mentalt putsat in i något "vi tar det efter semestern"-fack.
Och de sista dagarna på semestern är nu.
Att ta upp det där med barn (igen) är sån grej.
Vi måste på något vis trycka på start, börja.
Sist vi verkligen pratade om det så kom orden att han inte "var där än".
Ord som gjorde väldigt ont.
Sedan har det skämtats och under semestern har han flera gånger meddelat mig att han tränar på det där med barn - varje dag. Givetsvis sagt med glimten i ögat och med en smiley då han umgås med sin mycket vilde kompis - så han tycker att han tränar på det där med att ha barn tycker han.
Vi har pratat om synen på föräldraskap, föräldraledighet och sin egna föräldraroll.
Nu när det närmar sig inflytt så planerar vi garderober så att rummet inte ska förstöras med skenor i taket eftersom jag vill ha barn.
Han vet att min högsta önskan i livet är att få bli mamma.
Han älskar mig.
Han har inte sagt nej. Men jag har vänt upp och ner på hans värld och det känns som att han är rädd för det här med barn.

Jag känner nog ingen man som uttryckligen varit den som sagt att nu är det dags. Jag önskar att jag kunde förklara för honom att vi ska göra den resan tillsammans. Åren rinner iväg och jag har aldrig varit så redo som nu. Jag vill påbörja resan, för jag om någon vet att det inte kommer ett friskt barn exakt 9 månader efter man bestämt sig.
Jag vill ta med honom på en helt fantasisk resa, hålla honom i handen och vägleda. Han å sin sida väntade på ( förvisso för några månader sedan) på att "vara där".
Jag vill inte vänta, jag kan inte vänta, jag går sönder snart.
Och inom mig bor också rädslan att behöva ta beslutet att göra resan på egen hand, för han vet att ingenting kan stoppa mig där.

Ååååh vad jag längtar efter honom.
Längtar efter ett bra sätt att ta upp detta med honom...
Men det skrämmer skiten ur mig också, att jag inte vet hur jag ska hantera det om han återigen säger att han inte är "där ännu".

Snälla Mr, du behöver inte vara där ännu, vi tar myrsteg tillsammans. Du skulle bli den bästa pappan i världen om du bara vågade