Jag känner mig lite ledsen. Och det stör mig.

Önskar att jag kunde få vara själv en stund.

Det här pajjar ju hela upplägget. Jag ska vara sprudlande glad och positiv till alla just nu.

Med ledsenheten och behovet av ensamhet och rekreation har ju inte med honom att göra.

Jag försöker inte prata om det hemma, för det stör mig.

Och det stör mig, känns olustigt. Att jag inte bara kan sopa under mattan. Låta det vara.

Försöker förstå varför det känns ledsamt, och tungt.

Samvetet, det där jävla samvetet. Önskar min familj en annan guldkant än att varje månad betala av på hans lån. Drömmer om en resa som hade känts så mycket lättare om jag hade fått igen mina pengar.

Nya månadsbudgetar görs, och där finns det spår av det gamla. Hur någon inte tar sitt ansvar och sitter i skiten.

Vi närmar oss datum som advokaten gett till mig för att ta ställning till om det blir stämning i tingsrätten eller om vi kan upprätta en avbetalningsplan. Det sista hade ju varit att föredra, för alla parter.

Kränkningarna i form av att han inte förstår saker och ting, tvivlar på sådant som förut varit självklart. Allt för att vinna tid. Tid - så många månader som jag har samvete för att han inte gör rätt för sig till mina föräldrar. Jag önskar dom all guldkant, att kunna unna sig saker, kanske kunna ge mig en slant till det vi drömmer om hos mig, ett fint bröllop.

Och så kommer tårarna... Det nya är så vackert och fint och jag är ledsen och trött.

Livet sprudlar och jag måste hitta en balans mellan att få lite andrum, för jag vill ju det här.

Jag vill ha alla hans grejer i mitt hus, jag vill prata semesterplaner, tradititioner, våra traditioner, nya och gamla.

Men just nu kväver det mig.

Försöker hitta stunder av andrum. Att få vara ledsen.

Det stör mig att jag ska vara ledsen mitt i allt det fina.