Jag känner mig lite ledsen. Och det stör mig.

Önskar att jag kunde få vara själv en stund.

Det här pajjar ju hela upplägget. Jag ska vara sprudlande glad och positiv till alla just nu.

Med ledsenheten och behovet av ensamhet och rekreation har ju inte med honom att göra.

Jag försöker inte prata om det hemma, för det stör mig.

Och det stör mig, känns olustigt. Att jag inte bara kan sopa under mattan. Låta det vara.

Försöker förstå varför det känns ledsamt, och tungt.

Samvetet, det där jävla samvetet. Önskar min familj en annan guldkant än att varje månad betala av på hans lån. Drömmer om en resa som hade känts så mycket lättare om jag hade fått igen mina pengar.

Nya månadsbudgetar görs, och där finns det spår av det gamla. Hur någon inte tar sitt ansvar och sitter i skiten.

Vi närmar oss datum som advokaten gett till mig för att ta ställning till om det blir stämning i tingsrätten eller om vi kan upprätta en avbetalningsplan. Det sista hade ju varit att föredra, för alla parter.

Kränkningarna i form av att han inte förstår saker och ting, tvivlar på sådant som förut varit självklart. Allt för att vinna tid. Tid - så många månader som jag har samvete för att han inte gör rätt för sig till mina föräldrar. Jag önskar dom all guldkant, att kunna unna sig saker, kanske kunna ge mig en slant till det vi drömmer om hos mig, ett fint bröllop.

Och så kommer tårarna... Det nya är så vackert och fint och jag är ledsen och trött.

Livet sprudlar och jag måste hitta en balans mellan att få lite andrum, för jag vill ju det här.

Jag vill ha alla hans grejer i mitt hus, jag vill prata semesterplaner, tradititioner, våra traditioner, nya och gamla.

Men just nu kväver det mig.

Försöker hitta stunder av andrum. Att få vara ledsen.

Det stör mig att jag ska vara ledsen mitt i allt det fina.

Så är det då bestämt, något tidigare än planerat - vi blir sambos på riktigt.

Lägenheten är såld, och den 1 maj flyttar Mr in till mig i mitt hus.

Vi båda bara ler och tittar på varandra när vi konstaterar att vi blir sambos!

Adressändring och uppsägningar har Mr nogsamt gjort - och med stolthet återberättat.

Det är stort för honom, och det glädjer mig, för då trivs han, då tvekar han inte.

Inte för att jag tvekar på mina egna känslor och beslut, men för mig är det inte lika stort, jag har haft min första gång av samboskap redan.

Mycket praktiskt har bockats av. Ekonomin och juridiken är genomgången. Som vanligt med tårar från min sida.

Jag blir arg på tårarna, som kommer utan förvarning när vi pratar ekonomi och juridik.

Till en början så flyttar han in och betalar delar av driftskostnaderna, huset är mitt och förblir mitt. Det känns gott i magen med den lösningen till en början.

Vi är båda av den uppfattningen att vi vill vara en familj och i en familj har man ett mål - att familjen ska ha det bra, man jobbar för det gemensamma. Just nu känns den här lösningen bra, att vi går in i samboskapet lite försiktigt.

Jag har sagt det förr och säger det igen, vi har det sååå underbart. Så lugnt och utan dramatik. Den dramatik vi avverkade i mars när vi avverkade det oundvikliga samtalet får räcka för ett tag.

Nu vet vi var vi har varandra och med det går vi in i ett samboliv.

Önskar att allt det gamla var borta, ute, både rent praktiskt men även ur känslorna och hjärtat. Men det är det inte, och det stressar mig, särskilt nu när vi blir ett på riktigt och mitt bagage är så pass tungt.

Påsken har varit fantastisk och snart väntar en herrgårdsweekend på tu man hand.

Familjekalendern pryder köksväggen och det gemensamma Icakortet används flitigt.

Älskade samboliv - jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva dig igen...