M

3 maj 2015 20:37

Jag är en ganska krass människa. Rak och tydlig i mötet med andra, vilket inte alltid är uppskattat, eftersom jag inte stryker medhårs. Det tänker jag inte göra nu heller.

Jag tror att du mycket väl vet hur du vill hantera relationen med din före dettas son. Du vill, enkelt uttryckt, inte ha någon relation med honom. Jag tror inte heller att han var - eller är - din "älskade, älskade Bonus", men så länge du hade ett förhållande med hans pappa, så mådde du bra av att visa fadern hur du tycker/tyckte att ett barn skall tas omhand. Jag är rätt säker på att pappan bekräftade hur mycket bättre du var än sonens mamma många, många gånger under era fem år tillsammans.

Du hade absolut kunnat göra mer än du gjort - om du verkligen hade velat. Om han varit din älskade, älskade Bonus, hade du hämtat honom under det år som gått, inte väntat på att få honom levererad. När du säger att du inte kan ringa, inte skriva på FB, inte skicka sms, då är du ärlig. För du vill inte. Han skulle innebära en komplikation i ditt liv, inte en tillgång.

Han kommer säkert att minnas dig - på ett eller annat vis. Att han skall bli den person han "vill" bli, förefaller väl däremot osannolikt. Han kommer att bli den han kan bli, utifrån de förutsättningar han har. Att han skulle bli så mycket annorlunda än sin äldre bror, tror jag inte på. Han har den (dysfunktionella) familj han har, och det kommer att prägla honom. Han kommer att ha mycket svårt att känna förtroende för vuxna, eftersom de vuxna han har haft omkring sig har svikit honom. Du kommer också att ingå i den skaran, tyvärr. Men jag tror som sagt att du redan vet detta, och att du sedan länge fattat ditt beslut (ganska snabbt och enkelt) gällande din fortsatta relation till detta barn. Vare sig du eller - allra minst - han vinner på att du föser över ansvaret för ert umgänge på hans mamma, eftersom du verkar veta precis hurdan hon är. Du är den vuxna i relationen. Du tar det ansvar du vill. Om du inte vill, behöver du inte ha dåligt samvete för det. Men jag är som sagt var krass: Bonus har spelat ut sin roll i ditt liv.

minlangtan

3 maj 2015 22:25

Vilken tur att du vet så mycket om allt, så vi säger Amen på det här.

lilla jag

4 maj 2015 09:03

Är det nåt jag inte tål så är det när andra människor talar om för mig vad jag tycker och tänker!
Verkligen jättebra att du M vet bättre än minlangtan själv vad och varför hon gör/inte gör saker.

Pernilla

4 maj 2015 14:30

Du levde med denna lilla individ i flera års tid. År det händer mycket hos ett barn.
Behåll honom i ditt hjärta, i ditt minne.
Snart nog har du en helt egen familj, med din egna stabila Mr!

M

4 maj 2015 16:45

Jag TROR - det säger jag 3 gånger i texten. Jag TROR INTE en gång. Det FÖREFALLER en gång. Jag är RÄTT säker en gång.

Att någon annan ser klarare än vad man gör själv när det gäller just en själv är inte speciellt konstigt. Om det inte vore så, skulle psykologer, kuratorer, terapeuter med flera i det häradet vara arbetslösa allihop. Att gå i terapi är därför sällan någon dans på rosor. Att få syn på sig själv är heller inte alltid vare sig roligt eller smickrande.

minlangtan

4 maj 2015 17:14

Det är tur man har så bra bloggläsare som kan hela storyn - som vet alla detaljer och allt som utelämnats.
Men jag håller med dig om en sak - att sanningen inte alltid är smickrande.

Däremot kanske man ska vara lite ödmjukt försiktig med att skriva någon på näsan när man inte har hela storyn.
Och som sagt, mina känslor är mina känslor.
Du vet knappast allt.
Vet du att jag åkte hem till Bonus och inte blev insläppt av hans mamma?
Vet du det?
Vet du om alla andra gånger jag och han bestämt och hon inte kommit?
Ska jag fortfarande behålla känslan av att jag svikit honom?

M

6 maj 2015 00:05

Jag gör ETT sista försök. Ett.

Jag säger att jag tror, eller att jag INTE tror. Att det FÖREFALLER som att. Att jag är RÄTT säker på. Det bemöter du med att jag "kan hela storyn - som vet alla detaljer och allt som utelämnats". INGENSTANS har jag påstått att jag vet allt och har alla - även utelämnade - detaljer. Självfallet vet jag inte allt, men det har jag heller aldrig påstått. Huruvida DU skall känna att du har svikit B är upp till dig. Jag skrev i min första kommentar att "Du tar det ansvar du vill. Om du inte vill, behöver du inte ha dåligt samvete för det."

Jag håller fullständigt med dig när du säger att "mina känslor är mina känslor" och jag tycker att du skall bejaka dem. Men i analogi med detta, så är barnets känslor barnets känslor. Och - nu talar jag utifrån en gedigen yrkeserfarenhet - han har sin pappas version, sin brors och sin mammas. Och du tror väl inte att någon av dem kommer att säga att "pappas före detta sambo vill så gärna träffa dig men det tänker vi förhindra." Han kommer, som jag sade inledningsvis, att bli den han blir, utifrån den omgivning han finns i, och den har du själv beskrivit som dysfunktionell. Jag vet inte allt, men det är väl inte så troligt att B gör det heller. Eller tror du att hans mamma berättat att hon inte släppt in dig? Att du har bestämt möte med honom, men att hon inte följt honom till det mötet? Och OM hon nu skulle ha låtit honom märka att du inte blir insläppt och att hon inte bistår honom när han skall träffa dig, vad tror du han drar för slutsatser av det? Fortfarande VET jag ingenting om B, men jag VET att barn är så OERHÖRT solidariska med sina föräldrar, så vilken "sanning" hans mamma och pappa än serverar, så köper han SANNOLIKT den. Om du visste hur många barn från skilsmässofamiljer det finns, som av den ena föräldern hindras att träffa den andra. Hur mamman (det är oftast mamman) systematiskt manövrerar ut pappan, så att den nya mannen skall ta hans plats, och hans föräldrar skall bli farmor och farfar. I ditt fall GISSAR jag att förhållandet är det, att den biologiska mamman har gjort vad hon kan för att du INTE skall ta hennes plats. MEN BARNET SER INTE SPELET. BARNET ÄR EN BRICKA I DET.

Jag återvänder till mitt första inlägg och formulerar om några tankar till frågor.

Klarar du av att inte bli struken medhårs utan att gå i försvarsställning?

Vet du eller vet du inte hur du vill att din relation med B skall se ut?

Har B:s pappa uttryckt hur mycket bättre du är för honom (barnet) än vad hans mamma är? Om ja, hur kändes det? Om nej, hur kändes det?

Hade du kunnat göra mer än du har gjort för att träffa B?

Ur ditt perspektiv - skulle B vara en tillgång i ditt liv?

Du har tidigare skrivit om hur B:s pappa abdikerat från sin pappa- och vuxenroll. Har du tagit ett 100-procentigt vuxenansvar för din relation till B efter separationen eller har du någon gång tyckt att det är bekvämt att hans mamma saboterar er relation?

Klarar du att svara ärligt på ovan ställda frågor?