Det är bebisar exakt överallt, eller familjer överallt kanske är mer rättvist. Jag ser små familjeparadis exakt överallt.
Lycka, statusdelningar, bilder, hejarop.

Och jag lovar mig själv återigen högt för mig själv att ingen ska få ta i från mig det som är viktigt för mig.
Jag känner hur jag mer och mer bryts ner för varje gång jag smärtsamt inser att det bara är en av oss som är redo just nu.
Jag vill stoppa känslan som får ögonen att tåras, som får mig att känna mig misslyckad.
Jag försöker tänka på detta som Mr sagt, förnuft, tid och kärlek.
Men jag bryts sönder. Ett erkännande bara det. En smärtsamt erkännande.
Som om man inte dög... Som om man inte var bra nog.

Jag vet inte var denna känsla kommer att ta mig, en känsla som kommer till mig i detta nu på ett barnvimlande Mallis där jag tycker om mig själv. Där jag önskar att han ville gå samma väg som mig.
Det finns kraft i min längtan, en kraft jag inte känt på länge. Kraften är skrämmande eftersom jag vet vad jag inte kommer göra avkall på.

Hemma har den skrivna dagboken kommit fram. Knappast så gömd så att den inte kan hittas. Men det finns inga hemligheter i den, bara mina känslor.
Känslor av att mina tankar inte hörs, räknas eller ses.
Jo, visst gör de kanske det, men inte när det handlar om vad som är viktigt för mig i mitt liv.

Det kommer en flash - blir jag tagen för givet? Som alltid backar jag bakåt, blir svalare, ger inte lika mycket, då kommer det, omtanken och omsorgen som jag verkligen behöver för att klara tiden jag väntar på honom...


Jag är ledsen ikväll på Mallis, jag rår inte för det, mitt i Bamseklubben, och bland hemlängtan till Mr...