Egentligen vilken morgon som helst, och det är det ju.
Väcks av ett litet hej, och en arm som flyttar på sig och klart och tydligt visar att det är där jag ska ligga och vakna till. Så varmt - så hemma. Ett bröst som liksom blivit mitt, där är där min kind vilar om kvällarna och handen vandrar planlöst på bröstkorgen.
Det är där jag hör hemma.
Det slår mig att jag så tydligt minns hur fel den där famnen kändes när jag låg där första gångerna. Då var det ett substitut för något annat.
Nu är det ju hans, jag ligger där för att det är hans och för att jag älskar Mr hejdlöst.

Morgonen fortgår och vi behöver bara titta åt varandra för att le i varenda cell av kroppen.
Så befriande skönt att känna sig, så där busigt nyförälskade igen.
Jag är hemma!

Och jag tänker att vi skapar trygghet nu, en plan att stå på, ett vi, som kan bli fler.
Och det märks på Mr, att vi närmar oss, för med humorn kommer kommentarer om 7-sitsiga SUV, föräldraledighet och namnlistor.
Att humorn är människans bästa sätt att närma sig det svåra märks tydligt nu.
Bebisar visas, vänners berättelser återberättas, inte bara av mig - utan av honom.
Det går framåt.

Idag börjar kur 2 med Provera.
Träffade min läkare på en privat tillställning här i veckan. Underbart.
Sånt förtroende jag har för henne. Med ett varsitt glas bubbel berättade hon om vilka fler alternativ som finns, om vilka steg vi ska ta.
Det uppskattas, mycket.

En morgon har övergått till dag. Nationaldag idag vilket innebär en liten finare lunch är planen.
Med honom vid min sida, jag är komplett...