I måndagsmorse lämnade jag stoltheten bakom mig och berättade precis hur jag känner varje gång vi närmar oss ordet "barnlängtan".
Att gångerna jag gråter ensam i badrummet blivit fler, att jag inte förstår varför vi inte pratar om det och främst den oerhörda paniken jag har inför att behöva välja mellan kärleken till honom eller viljan att kunna få ett barn.
Det var smärtsamt. Mycket smärtsamt, men vår kärlek var värd det tänkte jag. Den är värd ärlighet och uppriktighet.
Jag berättade hur det känns att faktiskt bo med någon som inte är säker på att han vill dela min livsdröm. Jag berättade vad som händer med självkänslan när man lever med vetskapen att han inte vill göra mig till mamma, eller oss till föräldrar.
Det var tredje gången vi hade ett sådant samtal. Och jag tror att det också var sista.
Varje gång har vi närmat oss ämnet och konstaterat att vår kärlek blivit allt starkare efter samtal kring livsdrömmar.
Jag vill få bli mamma, jag vill leva ett familjeliv, jag vill ha hela paketet.
Jag vill, men vet också att man ingenting kan garantera. Men jag kan inte välja bort den möjligheten.

Vilket samtal. Nu lämnade jag ingenting osagt längre. Nu vet han vad jag gör där inne på badrumsgolvet, vad jag skriver i min dagbok, nu vet han vad mina drömmar är - ännu en gång.
Samtalet på morgonen var befriande. Luften kändes lättare att andas även om tårarna forsade nonstop på mig under större delen av dagen.
Är inte jag värd att få bli mamma? Varför vill han inte bilda familj med mig? Varför pratar vi inte om det? Älskar han mig tillräckligt? Är det okej att be mig vara tyst om allt prat kring barn och familj, när hela mitt fb och Instagram svämmar över av bilder på familjeliv - för det är i den åldern jag befinner mig?
Tankarna var vidriga. Bad om att få vara ensam någon dag, för att förhålla mig till det val jag skulle behöva göra.

Han kom hem, bröt ihop, klappade ihop. Min starke Mr som annars är stark och rationell. Grät som ett barn, gick inte att hejda.
Han berättade varför han byggt upp muren mot mig, varför han får panik när grannar, vänner och bekanta kommer med frågan om det inte är dags för barn snart.

Det fanns inte längre några murar mellan oss, allt är sagt mellan oss.
Och det är ett stort steg.
Och vi blev nästan som pånyttfödda.
Nu vet vi varför ämnet är svårt för oss båda, nu kan vi jobba med det och jag behöver aldrig någonsin mer tvivla på att det handlar om att han inte älskar mig tillräckligt.

Luften känns lättare att andas och framtiden känns ljusare.