I måndagsmorse lämnade jag stoltheten bakom mig och berättade precis hur jag känner varje gång vi närmar oss ordet "barnlängtan".
Att gångerna jag gråter ensam i badrummet blivit fler, att jag inte förstår varför vi inte pratar om det och främst den oerhörda paniken jag har inför att behöva välja mellan kärleken till honom eller viljan att kunna få ett barn.
Det var smärtsamt. Mycket smärtsamt, men vår kärlek var värd det tänkte jag. Den är värd ärlighet och uppriktighet.
Jag berättade hur det känns att faktiskt bo med någon som inte är säker på att han vill dela min livsdröm. Jag berättade vad som händer med självkänslan när man lever med vetskapen att han inte vill göra mig till mamma, eller oss till föräldrar.
Det var tredje gången vi hade ett sådant samtal. Och jag tror att det också var sista.
Varje gång har vi närmat oss ämnet och konstaterat att vår kärlek blivit allt starkare efter samtal kring livsdrömmar.
Jag vill få bli mamma, jag vill leva ett familjeliv, jag vill ha hela paketet.
Jag vill, men vet också att man ingenting kan garantera. Men jag kan inte välja bort den möjligheten.

Vilket samtal. Nu lämnade jag ingenting osagt längre. Nu vet han vad jag gör där inne på badrumsgolvet, vad jag skriver i min dagbok, nu vet han vad mina drömmar är - ännu en gång.
Samtalet på morgonen var befriande. Luften kändes lättare att andas även om tårarna forsade nonstop på mig under större delen av dagen.
Är inte jag värd att få bli mamma? Varför vill han inte bilda familj med mig? Varför pratar vi inte om det? Älskar han mig tillräckligt? Är det okej att be mig vara tyst om allt prat kring barn och familj, när hela mitt fb och Instagram svämmar över av bilder på familjeliv - för det är i den åldern jag befinner mig?
Tankarna var vidriga. Bad om att få vara ensam någon dag, för att förhålla mig till det val jag skulle behöva göra.

Han kom hem, bröt ihop, klappade ihop. Min starke Mr som annars är stark och rationell. Grät som ett barn, gick inte att hejda.
Han berättade varför han byggt upp muren mot mig, varför han får panik när grannar, vänner och bekanta kommer med frågan om det inte är dags för barn snart.

Det fanns inte längre några murar mellan oss, allt är sagt mellan oss.
Och det är ett stort steg.
Och vi blev nästan som pånyttfödda.
Nu vet vi varför ämnet är svårt för oss båda, nu kan vi jobba med det och jag behöver aldrig någonsin mer tvivla på att det handlar om att han inte älskar mig tillräckligt.

Luften känns lättare att andas och framtiden känns ljusare.

 

Pernilla

11 juni 2015 14:38

Men hjärtat!
Så vad handlade de om? Rädsla att förlora allt? Var står ni nu?
Kram!

http://langtarefterdig.bloggplatsen.se

minlangtan

11 juni 2015 14:38

Skriver PM till dig på fb om en stund! Kram

 

Lotta

11 juni 2015 20:59

Starka, modiga du! Som jag sagt tidigare, så tycker jag att det är så bra att du vågar säga vad du tycker och tänker. Nu är ni ärliga mot varandra och har allt att vinna på det! Du ska inte ge upp dina drömmar. Många kramar

 

JVJK

12 juni 2015 17:00

Jag tycker du är fantastiskt modig som säger vad du tycker och känner, det är ju otroligt läskigt!!

Kramar!

http://Jagvilljagkanjagvagar.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...