En oerhört otrevlig kommentar fick mig att tappa lusten att delge er vad som pågår i mitt liv.
Anonymt och elakt.

Man bloggar om en del, men hela sanningen vet ni inte - därför ska man kanske vara tyst om det man inte vet.

Det finns Facebook, Instagram och skyddade inlägg.
Jag funderar att återkommer.
Men just nu är lusten borta att låta någon annan ha en åsikt om det som pågår mellan oss två.
Jag vet att ordet är fritt och att man inte alltid kan och ska stryka medhårs, men därifrån till att bli anonymt elak. Där går min gräns.