Ganska många gånger per dag får jag slå till mig själv mentalt för att påminna mig själv om hur naiv och upprymd jag var när jag i december 2010 klev in i ett nytt kapitel i livet då vi skulle påbörja resan att bli föräldrar.

Det fanns inga hinder, allt skulle bli bra, ett två tre försök, men det fanns liksom inga tankar på att något kunde gå fel.

Jo, rädslan att inte kunna bli gravid fanns ju helt klart där tidigt, men när jag blev gravid gång på gång, så kunde jag ta bort den rädslan.

Men att det skulle bli missfall, utredningar, MA, Cytotec och hela den biten, kryddat med cellförändringar och graviditeter som satte sig i övre delen av livmoder - det hade jag inte en enda tanke på.

Och här är Mr nu, vi ska snart påbörja resan och han är uppfylld, likt ett litet barn helt ofärgad av tidigare erfarenheter.

Inom mig är jag glad och varm, jag vet att jag har det bästa stödet man kan ha på en sådan resa, någon som vill dela, som vill finnas där och någon som vill gå resan tillsammans och göra den till vår livs resa.

Att få se honom prata om det, vet ni hur coolt det är? Han som inte alls ville ha barn, blev stressad av allt som hade med barn att göra fastän hjärtat var så barnkärt.

Han ville ha tid, tid att känna in och låta vår relation mogna och utvecklas.

Att höra honom berätta att vi minsann vill ha barn, det är stort.

Nu när jag skriver det så vattnas ögonen också.

Jag kan inte ta i från honom hans förväntan och upprymdhet, jag kan inte, jag vill inte, han måste få känna så.

Men jag är rädd att när första missfallet kommer så kommer han att tappa modet, tappa hoppet...

Igår var det samtalskontakt och vi pratade om det givetvis, och inom mig spreds en sådan värme - jag är så redo för att ta nästa mig an nästa kapitel i livet.

Kapitel där allt inte är jobb och karriär, där någon annans behov stoppar tiden och få klockan att gå på ett annat vis.

Tänk - vi är snart där, jag får möjligheten att gå in i det igen... Med min älskade Mr!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...