När jag plötsligt stod där i ett tomt hem, utan Honom, utan Bonus och utan någon som helst framtidstro så var mina saker väldigt viktiga för mig.
Det materiella. Det som var jag.
Hela vårt hus bestod egentligen av mitt. Alla Bonus saker lät jag vara och tog inte med mig. Men annars följde allt med undantag för TV'n med till mitt nya hem.
Det var en trygghet då.
Någonstans inom mig så ville jag gärna byta ut, göra mig av med, skapa nytt.
Men jag hade fina saker, kvalitativa saker med en hel del värde, inte bara ett slit och släng.

I mitt nya hem, i mitt nya liv som var så där främmande vilset i början så var mina saker en stor trygghet. Det luktade jag, jag trivdes med det.

Nu har det gått två år snart, sedan min flytt och jag är inne i en period där saker och ting byts ut, faktiskt helt omedvetet. Först nu har jag kommit på att det nog handlar om att ge plats för det nya...

I höstas åkte soffgruppen ut. Just nu ligger Mr i vår nya soffa, där bara vi hållit handen, där bara vi haft söndagsmys eller där bara vi två pratat framtid.

Om några veckor kommer levererandes från Englesson. Möbler till hela övervåningen.
Mina fina nuvarande hamnar hos min fina vän, men mitt nya vitrinskåp kommer inte präglas av ångest för hur mycket alkohol som tagits från det nedre skåpet eller om alla glas är hela efter en ungdomsfest.
Nu blir det bara vår njutning som ryms där.

Och ju mer jag tänker på det, desto mer sant är det - jag vill nu byta ut bit för bit i vårt hem. Stora möbler och små glas och ting...

Människor i min omgivning reagerar - jag som har sååå fina saker. Köpa nytt? Ja, för mig är det viktigt att få göra det.
Det är VI nu!