När Han och jag var ett Vi så kämpade vi i 3 år. Gravid blev jag, många gånger, men inget som stannade kvar.

Sen möttes jag och Mr, länge väntande jag in honom. Livrädd att behöva välja mellan kärlek och barn.
Det visade sig sedan att vi skulle påbörja resan mot att få uppleva både kärlek och barn.
Och nu är vi där.
Och jag ska sova borta på tjänsteresa mitt under ägglossningen.
Och pressen som inte skulle läggas, kom som ett brev på posten och gjorde mig både arg och ledsen.
Vårt barn skulle bli skapat av kärlek - inte för att en klockade visade ägglossning.

En månad till får vi vänta och alla tårar kommer på mig. Bara veckor, ja - bara veckor, men jag har väntat så länge och det känns som att längtan äter upp mig inifrån...
Den där riktigt bottenlösa längtan.

Han påbörjade resan för någon dag sedan, och jag för 5 år sedan.
Då är det ganska givet att förutsättningarna är olika.
Men han lyssnar och försöker förstå, stryker på pannan och tar bort alla hemska tårar i denna förbanade jävla väntan.
Jag har väntat så länge...
Idag är det tungt, vill helst av allt bara hem, gråta ut på hans bröst.
Istället blir det tjänsteresa i huvudstaden medan kroppen skriker ägglossning.
Tungt, arg och ledsen...