Här ligger jag, på ett hårt, snyggt och schackrutigt golv. Tårarna rinner och jag njuter av 30 kvm fristad. Slippa höra att jag ska släppa vissa saker för att de tar energi av mig och ja, så rätt.
Men så svårt. Likt en hårt skruvad packning har jag hållt tätt idag, inte låtit en enda tår trilla över fastän tillfällena hade varit många.
Så många obotligt dumma kommentarer om barn, längtan och hela det där.

Det har varit många år av längtan, många många.
Tabubelagda känslor och rädslor här med mig på badrumsgolvet.
Tänker att någonstans måste de får komma ut, inte lagras inom mig...