Läser på många längtansbloggar att december är en tung tid. Mycket fokus på barn, familj och det där rosaskimrande.
Så även här...

Julen närmar sig med stormsteg. En efterlängtad bebis föds i släkten vilken dag som helst, och det gör knappast december lättare att hantera. En efterlängtad bebis som jag absolut inte känner någon missunnasam mot. Det kommer bli en riktigt älskad liten flicka.
Men det känns, det kan jag inte hymla om. I dagarna fick jag frågan "hur känns det?" och det räckte. Tårarna forsade på caféet där vi spontant möttes. En genuint menad fråga. Och jag sa som det kändes...
Lättnad, frihet. Att våga fråga.

Förra julen firade vi vår första jul tillsammans, fortfarande på varsitt håll på julafton. Lyckan var total, inget saknades. Allt var nytt.

I år firar vi jul hos oss, med våra respektive familjer hos oss. Det känns fint och jag ser fram emot att duka upp till ett fint julbord där två traditioner möts och skapar nya.
Men i år saknas det något, och hur kan man sakna något man inte haft?
Jag saknar, längtar så att det gör fysiskt ont. Mornarna är värst i december. Tiden hemma innan man kommer igång och är på jobbet. Mornarna i det så fina hemmet där det så tydligt finns plats för mer.

Jag ser också fram emot att vara ledig en del. Vet av egen erfarenhet att julledigheten som blir rätt många dagar betyder mycket för mig och ger mig verkligen återhämtning.
Vi firar jul hemma och rymmer iväg på en nyårsweekend bara vi två. Tackade nej till nyårsfester och ger varandra kvalitetstid i dagarna 3.

Min Mr är på väg hem. Ikväll är det han som lagar mat, vi turas om att överraska varandra på fredagarna och gör något för den andre.
En fin fredagstradition och ett sätt att vårda relationen.

December är vacker, fin, stillsamma, full av förväntningar, som också ger möjlighet till eftertanke. Så även hos mig, älskade bitterljuva december...