Både jag och Mr sitter just nu och planerar föräldraledigheter för en respektive person i våra respektive verksamheter, samtidigt som vi själva räknar ner till vårt besök på fertilitetskliniken.
Vi undersöker hur vi löser den korta frånvaron och planerar verksamheterna för den längre frånvaron som föräldraledigheterna för våra medarbetare kommer att innebära.
Jag vet att det är en del av mitt jobb, det jag har i uppgift men hur resultatorienterad jag än är, så känns det. Jag blundar, tar ett djupt andetag, bokar in det där planeringssamtalet och sätter ena foten framför den andre och ser till att få ett bra planeringssamtal.
Mr å sin sida har aldrig tyckt att det är jobbigt, han känns mer upplivad över att han snart ska få fundera i dessa banor.
I familjen har vi som sagt fått en liten nyföding. Den största hysterin har lagt sig men ändå duggar rapporterna in, och man förväntas också fråga.
Jag blundar, tar ett djupt antetag, känner inte efter, utan bara lyssnar, säger ingenting om min önskan eller längtan, sväljer extra hårt, blinkar till och fokuserar på att sätta ena foten framför den andre, komma vidare.

9 dagar kvar till vårt klinikbesök. Jag räknar ner och ser hur fötterna som sätts framför varandra går framåt, tar oss framåt. Veckor har nu blivit till dagar.
Ingenting känns egentligen mer värdefullt än att få en plan för oss.
Men ändå fyller vi varje fotsteg med liv, kärlek, respekt, lycka och glädje i vardagen...
Även om längtan känns mer intensiv nu än i tidigare relation, så känns det även som att livet får ta mer plats i de där levande fotstegen som livet tar med oss på...

Vi räknar ner till resan som närmar sig med stormsteg. Vi drömmer om turkost vatten och sköna stunder, läckra platser och spännande utflykter. Bahamas, St Marteen, St Thomas - vi är redo för att upptäcka att semestra på havet.

Vi kompletterar vårt bygglov, en spännande process, skönt att vara två och ta beslut, två som drömmer och funderar.

Och vi längtar och drömmer om något så mycket större, större än resor och bygglov. Om något vi båda skulle kunna byta bort allt för.
Och jag är så glad att jag känner att jag lever under tiden vi väntar och längtar.
Det ÄR jobbigt, jag blundar och biter ihop många gånger - men jag tar mig framåt - och imorgon är det bara 8 dagar kvar...