Minns en gammal rubrik här på bloggen. Att änglar finns i grannstaden.
Och idag var det dags igen, lite kluvet då jag verkligen vill kunna lita på min läkare här i staden som säger att allt ser såååååå bra sååååå ut. Utan att några hormonprover tagits.
I grannstaden är allt mer grundligt och den där slappna av-mentaliteten ges det inte mycket för där uppe.
Jag åkte upp för att få en check innan han ville skriva ut mer Metformin. Och som jag visste så ska man upp i full dos på 3 st innan det ger riktig effekt.
2 går bra men vid 3 så mår jag illa. Men för den goda sakens skull, jag måste upp på 3. Så idag tar jag klivet upp på 3. Jag får ha helgen på mig att må illa.

Ett VUL gjordes, jag är på cd 17. Och brukar ha sen ägglossning. Inget utslag på testerna de senaste 4 dagarna. Jag var dock helt hundra på att jag skulle se ett stort fint ägg där, men nä. Det fanns inget tecken på ägglossning. Snopet, snopet snopet...
Två alternativ.
Började testa först på dag 12 el 13 och såg ingenting då. Vet att jag då hoppade över en dag, kanske var det då som det skedde? Har iaf haft ont K brösten och de där typiska sekretet.
Kanske hade jag tidig ägglossning då? Eller så hade jag ingen ägglossning denna månad, något läkaren inte såg allt för förvånad över.
Sådant åtgärdas lätt, det är det lättaste vi kan åtgärda.
Alla prover fick jag remisser på, även AMH, ett prov jag länge faktiskt suktat efter. En återbudstid i början av feb, för oss båda. Måste ev in med ett nytt spermaprov också eftersom ett svar som lyder "det ser bra ut" inte är godtagbart här.

Det var tårar på väg dit och på väg hem. Så många minnen som kom tillbaka, som att tiden stått still.
Lättnad över att vara på gång, ledsen och uppgiven över att behöva ta tag i allt själv och kräva mer utredning än "slappna av".
Jag väljer ändå att försöka känna tröttheten och mentala utmattningen som ett tecken på att vi är på väg...
Vi är på väg... Det måste bara vara dags nu - in i fertilitetssvängen igen, äldre än någonsin.

Den tanken och frågan slår mig tämligen ofta - är det nära, typ denna vinter eller ligger det långt bort, en IVF-behandling bort?

Frustrerande att inte veta, men ett kontrollfreak som mig kan gått få träna på att leva på hoppet och att hoppas och vänta.

På fredag ska jag göra något jag inte skrivit om här på bloggen, jag ska till min förre läkare - han som omnäms som TF här i bloggen. I grannstaden. 

Jag behöver få mer Metformin utskrivet då jag mår bättre på det. Men eftersom min nuvarande läkare tyckte att detta skulle tas till längre fram, sa ingenting att jag ätit Metformin i perioder till henne, och inte ville skriva ut det nu, så är det dags för ett besök där. Med blandade känslor.

Jag ska även passa på att fråga om att få ta ett progesteronprov. Min läkare tycker ju att jag ska "slaaaaaappna aaaaav" men jag ska se om TF har någon kommentar kring min korta cykel och att det blir lite spottings numera.

Jag känner att det iaf inte skadar att få fler synvinklar. Provera kan ju inte vara lösningen.

Hoppas också att höger sida fortsätter att mola, då jag nu den sista tiden haft 2 konstaterade ägglossningar på vänster sida, så höger skulle kännas bra. En tredje på vänster skulle kännas mindre bra om man säger så - då skulle något vara koko.

Ja, frågan är om det är nära eller om det kommer att bli en lång och ännu tyngre väntan. För det börjar bli tungt nu, jag är där i tankarna, redo och så klar. 

När jag tänker på att det faktiskt kan vara nära så blir jag varm inombords...